Glädjerus .

Happi, Happi, Happi.
Anledningar till att vara glad i livet: Underbara vänner, underbar familj och flyt i livet. Ja, jag är lycklig. Börjar känna mig rätt så stadig på jorden, helt otroligt. Det var längesen jag kände så. (Inspiration till detta inlägg från Michan, hennes glädjerus i sin blogg smitta av sig och fick mig att inse, jag känner det ju också!)

Nu är vecka 4 på Svenska A kursen som jag läser avslutad. Jag håller på att läsa till mig gymnasiekompetens för de som inte vet. Och nu är det bara en vecka kvar! Har hittills haft ett snitt på VG så hoppas jag kan hålla det eller ta mig upp till MVG under sista veckan, wish me luck!

Midsommar.

Världens bästa midsommar !! Tack allihopa det var grymt och det tycker jag vi gör om !!

Dålig timing.

När man har minst tid, det är då man blir sjuk. Så är det bara.

Den här veckan skulle vart full av plugg då det är näst sista veckan på kursen. Den skulle även varit full med planerande och fixande kring midsommar som hålls hos mig i år. Och utöver det så hade jag ju velat träna, nu när jag kommit igång med den...

Istället gör jag det jag orkar från sängen, lite plugg och lite planerande..

Ne, imorgon är jag frisk det bestämmer jag!!

Min lillebror.

Jag gav ett löfte. Ett löfte om att ta hand om dig lillebror. Att vi skulle ta hand om varandra. "Lova att ta hand om varandra" kommer du ihåg att hon sa det?

Jag har inte varit stark nog. Men nu är jag det. Jag känner mig stark. Och jag är din storasyster. Jag finns alltid här för dig. Men det hoppas jag att du vet.

Lillebror och jag, vi var aldrig riktigt tighta när vi var yngre. Vi var som katt och hund när vi var yngre. Bråka om allt och inget och hade inget alls gemensamt.

En anledning kan ha varit att vi är så nära varandra i åldrarna. Inte ens ett år i mellan. Jag är född 1989 den 24 november och han 1990 den 8 november. Att vi är så pass nära i åldrarna tror jag kan ha gjort att ingen riktigt tog på sig storasyskon rollen och våra rollar blev liksom odefinierade inför varandra. Idag känner jag mig dock verkligen som storasystern, känner mig flera år äldre ibland.

En annan anledning till att vi inte kommit överrens är just för att vi varit/är så olika. Vi har haft sådana otroligt olika intressen genom våra liv. Hans har varit scouterna, dataspel, krig, mat och läsa bland annat. Medans mina intressen har varit festa, supa och estetiska grejer. Våra världar har krockat.

Men nu är vi äldre. Våra världar har funnit stigar mellan varandra även om de fortfarande är olika. Men idag finner vi likheter hos varandra ändå. Likheter som är starka och stora just för att vi är syskon och vi har en delad bakgrund.

Jag älskar min lillebror, det är vad jag vill säga med det här inlägget. Och jag hoppas på att våran relation bara kommer bli starkare och starkare.

Och sen vill jag skryta lite om honom.

Han är ball. Han pluggar JAPANSKA, galning. Han håller precis på att avsluta sitt andra år med japanska studier på universitetet. Hans dröm är att åka till Japan för att bo och jobba där. Han har redan varit där en tur i vintras och blev förälskad i landet och människorna han träffa. Han jobbar på en restaurang i Vaxholm där han har fått mycket ansvar för han är så duktig! Men han är för snäll för att kräva mer betalt! Han är en sjukt fin, rolig och underbar person.

Det här är min lillebror och jag är en väldigt stolt storasyster.

Warning, warning - super corny!

Kanske är detta inlägg lite "corny" but so be it.

Ja, som bilderna säger. Jag vill alltid tro på kärleken och att den en dag kommer komma till mig. Men ibland fallerar den tron. Som när jag får upp hoppet om något/någon och det oftast resulterar i att det hoppet blir krossat. Då tappar jag liksom lusten att lämna ut mig och ens försöka, varför hoppas över huvudtaget? Vad är poängen liksom, om det ändå aldrig leder någon vart?

Så gick tankarna igår i alla fall. Det var så att jag träffade någon dude som gärna ville ses igen så vi bytte nummer. Vi bestämde sedan en dag, men så blev det inte mer än så(???). Man kan ju tycka att det är "whatever", setts en gång vad är det att bry sig om. Men vad är poängen att gå med på att träffa någon igen om det bara betyder några dagar av förväntan som resulterar i besvikelse?

Men istället för att haka upp mig på denna nobody så säger jag till mig själv "fler fiskar finns i havet" och en dag, en dag fångar jag en riktig fining. På vägen dit får jag bara skaffa mig ett tuffare skal och inte ta åt mig lika mycket!

HAHA super corny Filippa. Shape up. Men jag kan väl vara glad för att mina problem inte är större än så här just nu!

På rätt väg.

Tredje besöket hos kuratorn igår. Tycker om henne lite mer för varje gång jag träffar henne. Kanske tycker jag om henne lite mer för varje gång jag träffar henne, för att hon får mig att tycka om mig lite mer varje gång jag träffar henne.
Innan det här samtalet tänkte jag att jag inte hade reflekterat så mycket över vårat tidigare samtal och att jag kanske borde ha försökt göra detta mer. Hade nästan lite dåligt samvete för att jag inte gjort detta. Men A(kuratorn) sa under samtalet att detta var bra, då hade jag fått ut tillräckligt under vårat förra samtal att jag inte behövde gå runt och fundera på det hela tiden.

Det vi håller på att prata om under samtalen just nu tycker jag är otroligt jobbigt och svårt, men rätt skönt ändå.

Efter det att mamma dog så har jag inte tänkt annat än gott om henne. Det har liksom inte funnits på kartan att tänka annat än att hon var perfekt! Att hon var världens bästa morsa som alltid ställde upp, alltid försvarade mig och lillebror, alltid fanns där och hittade på saker med oss. Hon gjorde det alltid solklart för oss att Vi var det viktigaste i världen för henne. Att hon älskade oss mest av allt och inget/ingen fick komma i vägen för denna kärlek. Allt detta är 100% sanning. Hon var och gjorde allt det här och mer. Men sanningen är även att hon var inte mer än människa och vi människor gör misstag. Misstag som inte försvinner eller blir ogjorda för att man åker till himlen.

Ens mamma är det meningen att man ska ha i livet länge, länge, länge. Det är meningen att hon ska få se en växa upp och bli en vuxen och allt vad det innebär, avsluta studier, skaffa jobb, kärlek, kärleks problem, giftemål, barn etc. Det är även meningen att mor och dotter senare i livet när tiden är kommen ska få prata om det som kanske inte gick helt rätt i de tidigare åren. Jag fick aldrig göra det, vi fick aldrig göra det, det fanns inte tid. Mamma dog när jag var 18, jag var fortfarande tonåring. Jag hade mycket kvar att lära och vi hade mycket, mycket kvar att prata om.

Fram tills att jag började dessa samtal med A så har det ända jag pratat med mamma om varit alla fina minnen vi har och att jag är ledsen att hon inte är här längre så vi kan få fler fina minnen, att jag saknar henne. Men det är en stor del jag inte vågat prata om med henne förut och det är allt det där olösta. Sånt som jag kanske är arg för. Sånt som varit menat att vi skulle ha pratat om tillsammans idag, om hon hade varit i livet. Jag har inte vågat prata om detta förut då det känts, fortfarande känns, som om jag sårar henne. Som att jag trampar på det minne jag har av henne.

Det jag jobbar med nu är att lära mig att det är Okej. Det är okej att minnas det bra men också det dåliga. Och även om hon inte är här fysiskt så kan jag prata med henne om allt det vi inte hann prata om i alla fall. För jag tror att hon ändå är här fortfarande, på något sätt, på något plan.

Hon var inte en perfekt människa(det finns det ingen som är) men trots det så kanske hon var en perfekt mamma för mig. En perfekt mamma som gjorde sina misstag. Och dem har jag rätt att vara arg på. Även om hon inte är här.

Men för att jag blockerat dessa tankar och känslor så länge så är dem otroligt svåra att ta fram. A förklarar det som så att min reptilhjärna har blivit programmerad under all denna tid att inte låta dessa känslor och tankar komma fram. Så varje gång jag försöker så hindrar reptilhjärnan mig ifrån detta. Det är som en våg av smärta sköljs över mig, jag börjar gråta, hela kroppen skriker "NEJ,NEJ,NEJ VAD HÅLLER DU PÅ MED??!!".

Men efteråt när lite, även om det bara är just lite, lite, kommit ut så känns det mycket bättre. Och tyngden utav allt det där olösta känns lite lättare att bära på. Men det är en lång väg kvar och många, många mer samtal. Men mitt mål är att så småning om kunna prata om mamma, till mamma, på gott och ont, och inte behöva överrumplas av ett känslohav som min reptilhjärna sätter in som motstånd för det.

Vad underbart det skulle vara. Att kunna bara prata om mamma, utan krokodiltårar. Tårar är fortfarande Okej såklart. Men det skulle vara skönt att inte behöva kämpa emot den där hejdlösa gråten som så ofta kommer och gör så ont och inte går att stoppa.


Älskar dig fina, underbar, vackra, starka, coola mamma <3

Oreda .

Har städat mitt rum idag, man kan knappt tro att det är samma rum när man tittar på bilderna.
Jag brukade säga "Aliens har invaderat och gjort kaos i mitt rum!!" till mamma när hon stod och titta in i mitt kaos och skaka på huvudet. Sedan brukade jag säga att jag tyckte att de där dumma aliens kunde allt bra städa upp sin oreda dem lämnat efter sig, men det gjorde dem ju aldrig. Fett dålig stil.

FÖRE

EFTER

EFTER

Tempo .

Förra inlägget inledde jag med att skriva "känner att mitt liv börjar komma in i en skön rytm". Då borde jag börja detta inlägg med att skriva "det känns som mitt liv kommit in i en häftig rytm". Altså pulsen har höjts. Dagarna fylls till bredden, skulle göra med ett par extra timmar om dygnet! Försöker träna så mycket jag kan medans jag måste plugga och jobba och sedan försöka hinna med kompisarna så mycket jag kan också! (haha välkommen tillbaka till Real Life Filippa!) Klagar inte men under ett år så har jag levt helt utan ett schema och framförhållning så det tar ett tag att vänja sig tillbaka.

Har inte haft mycket tid att reflektera över vad jag pratade med kurator om sist jag var där. Därför känns det lite som jag "ligger bakom med hemläxan" inför nästa möte med henne på onsdag, haha. Kanske får jag en bakläxa!

Nedan kommer lite blandade bilder.

Här är plugg planeringen inför kommande vecka. Takten höjs för varje vecka som går.

På min bräda hem från träningen här om dagen. Love my board! Men så less att jag får så lätt ont i foten, skulle ju gärna ta den vart jag än ska liksom.

I tränings kostymen idag - idag tränade jag med P!nk!

Lillebror innan biobesöket i förra veckan! Fin!

Jag och Felicia innan vi drog ut och slira på nationaldagen!

Våra sjukt goda improviserade sommardrinkar som vi förtärde på nationaldagen och i bakgrunden ser vi Tim.

Det var allt för denna gång folks.

Bra tider .

Känner att mitt liv har börjat komma in i en rätt så skön rytm. Sedan jag kom hem från Australien så har det känts så konstigt att vara hemma och försöka komma in i "det vanliga livet" igen.
Det var i början rätt struligt att försöka få ihop det jag ville jobb, träning, polare och familj. Men nu känns det som jag börjar få lite balans och får in lite utav varje där jag vill. Konstigt det där egentligen, att det ska vara så bökigt att planera och få ihop allt. Men sånt är livet.

Helgen och de senaste dagarna har varit så härliga.
I fredags så var det lite plugg, träna och sen var jag och L till Täby kyrkby, gick till graven och tände ett ljus i kyrkan. Det var himla fint och inte så jobbigt som jag var rädd för att det skulle vara. Men jag kände att det inte är min plats för mamma. För mig finns mamma överallt där havet är och hon finns inom mig. När jag skriver, skriver jag till henne och det händer rätt ofta att jag även får svar.

Kvällen på fredagen spenderade jag med C och A. Vi käka middag och jordgubbar till efterrät och hade det jätte mysigt sen drog jag och C ut på stan och slira. Hamnade på Amba som inte är våran scen över huvudtaget och vi spenderade kvällen med att skratta åt alla stela posers som inte log och inte dansa för att de var rädda för att svettas, eller bara inte viste hur man har kul? Jag och C hade skit kul i alla fall.

Lördag var det jobb och söndag med. Måndag var jag hos kuratorn för andra gången och det var ett sjukt bra samtal. Denna gång kunde jag faktiskt prata lite också inte bara grina igenom hela samtalet. Hon fick ur mig några grejer som jag knappt vågat tänka på de senaste fyra åren än mindre säga högt ut. Och det kändes otroligt bra at börja prata om det. Vad detta handlar om kommer jag ta vid ett annat tillfälle när jag hunnit reflektera över det mer.

Igår var as, as bra. Sushi med C och F i Vaxholm och sen en massa kaffe och planerande kring midsommar nere i Vaxholms hamnen innan det börja regna. Efter det åkte jag hem för att ganska snart vända och dra och hämta upp lillebror V och så åkte vi till Kista C och käka middag, drack mer kaffe och sen bio, vi såg "The prometheus" sjukt ball film. Sjukt härlig kväll med lillebror, hoppas jag nådde fram till han lite när vi satt och prata.

Idag är det nationaldagen. Har aldrig tyckt att det känns som någon stor grej här i Sverige. Efter att ha varit med och firat Australiens nationaldag kan jag tycka det är lite tråkigt för det var så himla härligt, men det går ju såklart inte att jämföra med våra länders olika historia. I vilket fall blir det lite firandes idag i alla fall med F och T och några irländare.. haha!

Instanerd .

De senaste dagarana har varit mycket bra och händelserika. Men jag orkar inte skriva om det nu så det får bli imorgon kanske. Men jag känner mig riktigt boostad i alla fall!
Jag har ju gott och blivit en sådan där instanerd sedan jag blev med Iphone så jag tänkte jag skulle bjuda er på lite utav min instahistorik.



Michakjell(som kusin L kallar henne) och fina L när de lekte frisör för några veckor sedan.

Jag på en "fomie" eller "softboard" i Australien förra året, JAG VILL SURFA!!

Fick i julklapp att gå och se Dirty Dancing på China teatern med dessa tjejer, bra dag.

Rufsigt hår, javisst!

Fina, fina, fiiina tjejerna i dimman på snaps bar.

En kväll efter att jag och C jobbat satt vi och prata skit och titta på syrener.

Bästa, bästa C och maskrosor, dem är fina även om de kallas ogräs!

En dag var det jääätte varmt, då var det jääätte jobbigt att springa. Men gott med mat var det.

Var hemma hos pappa och hoppa studsmatta med mina fina lillebror.

Och så vår ruset! Tre peppa tjejer sedan tre peppa trötta tjejer! Och nu ska vi förmodligen springa tjejmilen också!

Tycker det är så härligt att mitt hår börjar bli lite långt igen!

Sommarn försvann och istället kom regnet!

Drömmer mig bort i gamla bilder jag tagit i Australien!

JAG VILL, JAG VILL, JAG VILL!!!

Ananas, helt underskattat!

"Hålla stängt" .

Bilden ovan hittade jag på Evelinas Blogg som är en utav mina favorit bloggare. Hon har mycket klokt i sin blogg och är en jätte duktig fotograf.

Och det som står på denna sida i bilden ovan stämmer så otroligt överrens med mig. Det är liksom jag i ett nötskal.
Det var så det var i början av sorgen, det var så mycket som kom ut. Det bara kom och kom och kom och tog aldrig slut och det gjorde så otroligt ont. Det var då jag började försöka kontrollera det som kom ut. Eller snarare jag försökte så mycket jag kunde för att "hålla stängt". Och nu är det så svårt att öppna upp. Och ännu jobbigare är det när jag väl lyckats öppna, vilket inte är ofta, då är det så svårt för mig att vara sårbar och bara släppa ut allt. Det är som om jag har försökt kontrollera så länge så nu sker det per automatik.
Det är som jag har en kista inom mig där sorgen är inlåst och jag har en liten farbror som vaktar kistan. När jag väl lyckats komma förbi gubben och fått upp det där tunga, otypliga låset och locket så kommer han springades och stänger det igen och säger "Men du har ju anställt mig för att hålla den här stängd vad som än händer!".
Jag måste försöka avskeda den där gamla gubstrutten, men han är en envis en!

Imorgon ska jag och moster L till Täby kyrka.
Jag är inte religös men jag skulle säga att jag är troende. Jag tror på "något större". Vetenskaps männen kan inte förklara allt och jag tror inte att det abrupt bara tar slut när man dör jag tror man fortsätter till någonting annat. Om det är nangijala, rymden, en annan planet eller tillbaka till jorden som i en annan form det vet jag inte och hur ska någon någonsin kunna vet det säkert? Jag kan också komma på mig själv med att prata till någon där uppe/där ute och ibland kan jag kalla denna någon för gud. Och någon gång ibland, mer sällan än vad jag skulle vilja så går jag till kyrkan, mest för att jag tycker att det är en fridfull plats och för att jag finner det tröstande att få tända ett ljus för dem jag saknar. Men mycket längre än så går inte min "tro" och jag är rätt nöjd med det.

Men i alla fall, imorgon ska vi till Täby Kyrka, för att tända ljus och plantera en blomma på Mammas dotter Nicoles grav(hon skulle varit en 4 år äldre halvstorasyster till mig men hon gick bort innan hon var fyllda 3 så jag fick aldrig träffa henne).
Det var i denna kyrka begravningen för mamma hölls och senaste gången jag var där var för just mammas begravning så det kommer nog bli ganska tugnt att gå dit. Så jag är glad att L följer med. Jag försökte åka dit här om dagen men bilen ville inte svänge in på den vägen så jag fortsatte bara åka.
Men även om det kommer bli väldigt jobbigt så ser jag mycket ifram emot det. Det var längesen jag var i en kyrka också. Senast gången var i Brisbane i Australien.


Här nedan har vi tre glada tjejer bland 18500 andra glada tjejer som alla var redo att springa Vårruset i tisdags!
Det är en så otroligt häftig grej att springa med så många människor, pulsen och känslan ibland alla människor är så otroligt härlig!
Jag var riktigt nöjd med min tid. Kommer inte ihåg vad den var förra gången men det var över 30 min i alla fall och i år sprang jag på 29.25 ungefär! Inte mycket men något! Nästa år blir det ett nytt försök att slå - Mig! Den ända jag någonsin tävlar mot. Och så borde det vara för alla!

Minnet - "Spela Låååten!!" .

I bilen på väg till provtagningen idag så spelades "I'm yours" på radion utav Jason Mraz. Är så glad att den inte är en lika stor radio plåga idag som den har varit. Men inte för att jag inte tycker om den, tvärt om, tycker väldigt mycket om den och den har en väldigt speciell betydelse för mig, men den har spelats sönder så himla mycket på radion senaste åren.
"I'm yours" var en av mammas favorit låtar. När vi bodde i vår lägenhet i Vaxholm, jag, mamma och lillebror Viktor, så hade hon sitt skrivbord i vardagsrummet och jag mitt skrivbord i mitt rum precis intill. Hon brukade tvinga mig att ha min dörr öppen och spela musik som hon gilla på min dator, för hon fattade aldrig riktigt hur hon skulle få till det med musik på sin dator.
Jag tyckte såklart detta var jätte irriterande då, jag var 17-18, och ville ju helst sitta med dörren stängd och pyssla med mitt eget utan att morsan störde liksom. Men snäll dotra som jag kunde vara, ibland, så satt jag där med dörren öppen och spelade musik som jag trodde kunde passa morsans öron. Men efter ett par låtar som hon nöjt sig med så kom alltid det oundvikliga "Lippa, Lippa, spela låååten!!". Hon kunde aldrig komma ihåg vad den hette, men jag behövde aldrig klura för "låååten!!" var alltid "I'm yours".
Sista tiden när mamma var sjuk så låg hon på ett ställe som heter Bylegård, ett boende som är väldigt bra på palliativ vård och dem gav mamma otroligt god vård och tog otroligt bra hand om oss anhöriga. Kommer inte ihåg precis hur lång tid men jag kan tänka mig att hon låg där 2-3 månader, innan det låg hon på Danderyds sjukhus 3-4 månader kanske(som sagt det här med tiden när mamma var sjuk har jag absolut inget grepp om), i alla fall låg hon där tills hon gick bort den 3e oktober 2008.
Jag och min morbror hade varit där ett par nätter tillsammas, för dem hade sagt till oss att hon kunde gå när som helst, andra personer hade kommit och gått i dessa dagar. Den 3e oktober så var nästan vi alla där, jag, morbror P, pappa, lillebror och jag tror även morbror J och fru K var där. Vi hade alla suttit på hennes rum, tillsammans eller var för sig, för att säga ett par ord eller bara vara, det sista vi kunde.
Jag hade precis varit inne hos mamma, suttit och hållit handen, klappat på kinden, på håret, pussat på henne, sagt några ord, men tyckte inte orden räckte riktigt till, så jag spelade hennes låt, vår låt, "I'm yours" på telefonen och höll henne i handen och hoppades så innerligt på att hon kände att jag var där och hur mycket jag älskade henne/älskar henne.
Sen behövde jag en paus, det här va på tiden jag var rökare, så jag gick ut på framsidan och tog ett bloss och ringde C, tror jag, kommer inte ihåg vad jag sa dock. När jag kom in, tror jag det var pappa, som kom fram och sa att nu hade hon gått. Hon gick när ingen var inne hos hon och jag tror nästan hon valde det så.

Jag kunde inte lyssna på "I'm yours" över huvud taget ett långt tag efter och det här var under tiden den VAR en stor radio plåga, så fick springa ut ur butiker och slå av radio spelare vid flera tillfällen. Allt eftersom tiden gick så blev det lättare att höra den men först med följd av krokodil tårar men de blev mindre och mindre även de med tiden.
Idag lyssnar jag på den ibland och ler, sjunger med och föreställer oss där i lägenheten, jag sittandes på mitt rum och mamma i vardagsrummet och båda sjunger vi med i vår vackraste falsett.

Nålstickarns rädsla .

Kanske lite obscene bild nedan, men så får det bli. Lite roligt, skulle ta ett prov för att testa utifall jag har en grej idag(vi kan säga att det var om jag är laktosintolerant, inget farligare än så var det i alla fall).
I vilket fall, det som var roligt var att när jag satt och snacka med min nålstickare precis innan action så berättade jag att det var lite roligt att vara "patienten" eftersom jag jobbar som undersköterska och tar själv prover dagligen. Då blev hon lite nervös, tog snabbt på sig handskar och skoja med att "ja det är ju så lätt att vara slarvig med dem, du vet ju hur det är" och sabbade första sticket och sen var hon jätte fumlig och tappa grejer innan hon lyckades med att ta provet under andra stickningen.
Jag är inte alls nål rädd eller tycker det gör så värst ont och jag vet hur nervöst det är att vara "nålstickaren" och när det inte går helt smidigt, så jag satt och lugna henne medans jag blev pickad på som en nåldyna. Som sagt lustig situation, men nyttigt att vara patienten ibland och påminnas hur det faktiskt kan vara.

Att släppa kontrollen .

Jag tänkte jag skulle kika igenom min blogg, i gamla inlägg och se hur jag reflekterade i bloggen förut. Detta upptäckte jag. Att den 2 maj, dagen efter att mamma först åkte in till sjukhuset och innan vi viste vad det var för fel, lade jag upp ett inlägg med den här bilden och texten "Krya på dig mamma kom hem snart". Nästa inlägg var i januari, 9 månader senare, 3 månader efter att mamma gick bort.

Men det jag skrev i bloggen efter är bara vardagliga saker "idag har jag jobbat, tränat, träffat kompisar etc". Inget om hur ledsen jag var, eller något om det mörka, bottenlösa hål jag föll djupare och djupare ned i.

Jag kommer inte ihåg hur jag tänkte kring bloggen då, om jag valde att inte skriva om dessa saker eller om jag förnekade dem så pass mycket att jag inte hade kunnat skriva om dem även om jag hade velat.

I maj, ungefär 6 månader efter att mamma gick bort skrev jag något i stil med "jag har gått in i någonslags djupare förnekelse än förut och kanske borde jag försöka ta mig ur den, men det känns så bra, jag mår så bra att jag låter mig själv stanna i den ett tag till". Tänk om jag fortfarande är kvar i den?

Som jag sa till Cissi när jag prata med henne idag "Jag tror inte jag låtit mig själv vara Riktigt ledsen, tror inte jag blottat mig helt för sorgen, förlusten och saknaden."

Kan det vara så att jag inte riktigt insett?

Det har gjort så ont när jag snuddat vid dessa känslor så att istället för att släppa ut dem, släppa kontrollen om dem, så tror jag att det blivit en vana för mig att alltid försöka behålla kontrollen. Som om jag vore en kastrull. När locket öppnats, frivilligt eller ofrivilligt för att kastrullen varit för full(vilket inte varit ovanligt), och det börjar pysa ut känslor så har jag bara låtit dem pysa ut tillräckligt för att kunna sätta på locket igen och gärna det så fort som möjligt.

Dags att släppa kontrollen?

Bad luck .

Denna kom idag! Nummerlappen som jag ska bära under vårruset nästa vecka! Och i sällskap med denna kom en "fotskada", woho! Har glidit runt på en longboard senaste tiden och det har tydligen inte varit bra för min fot för idag fick jag jätte ont. Perfekt tajming. Men men, en vecka kvar till vårruset. Kan inte, inte fortsätta springa. Vila kan jag göra efter! Typ.
Jag veet, detta är säkert ett uruselt resonemang. Jag borde låta bli och springa och vila tills den blir bra. Men tycker Det är svårare än att pusha mig själv tills foten ramlar av. To be continued.

Första mötet .

Hur gick det hos kuratorn?
Ja, vad ska jag säga. Att det gick bra? Vad menas med bra?
Jag satt och grina i 45 minuter. Och det var väl bra förmodar jag. Det behöver ju komma ut. Alla tårar jag stängt inne så länge. Så länge har locket legat på och nu när det lyfts av och alla känslor bubblar över så är det som en explosion. Det är så mycket känslor och jag kan inte kontrollera dem. Men det är väl just det, det kanske inte är meningen att jag ska kunna kontrollera dem. Men det är vad jag har försökt göra all denna tid. Försökt kontrollera mina känslor, hålla dem i koppel och bara låta dem gå så långt som jag själv vill. Fast det kanske har funnits behov att ha släppt iväg dem mycket, mycket längre.
Men min slutsats är väl den att det var ett bra samtal på det vis att jag inte helt ogillade damen i fråga, rätt ironiskt faktiskt så tyckte jag att hon påminde lite om mamma i utseendet.
Men det kommer nog ta ett par möten med henne innan jag bestämmer mig riktigt vad jag tycker om henne. Men träffa henne igen ska jag göra i alla fall, om två veckor.

Hon ställde en del frågor som jag kommer reflektera över tills nästa samtal. Frågor som kändes rätt självklara att jag skulle redan ha ställt till mig själv men som jag inte hade några konkreta svar på.
"Vad är det som gör dig ledsen, vad utlöser tårarna?" ja, altså, mina mamma är död, det gör mig ledsen, att tänka på att mamma inte är här, men utöver det kan jag inte ge något mer beskrivande svar.
"Vad saknar du med din mamma?" ja, igen, mamma är död, jag saknar att hon inte är här, det är vad jag saknar mest med henne, men jag har svårt att ge några detaljer om henne som jag saknar.
Jag har svårt att gå djupare i frågor, har inte riktigt försökt det innan. Jag har inte riktigt dykt ner i dem, för jag har blivit ledsen när jag börjat tänka på henne, så då för att försöka kontrollera har jag inte gått längre än att bara snudda vid tanken av henne.

Något annat hon fråga var om jag har någon plats att gå till, en plats där jag kan prata med mamma. Och nej, det har jag inte. Det har hänt vid ett par tillfällen att jag pratat till mamma i tankarna, men inte riktigt, inte försökt på riktigt att prata Till henne. Och det har hänt vid några tillfällen att jag åkt ut till Vaxholm för att mamma älskade Vaxholm och jag har känt att det är fint att vara där och tänka lite på henne. Men igen, har inte låtit mig själv riktigt ge mig hän och känna allt det där, all saknad, sorg, ilska, besvikelse eller sagt allt det där jag vill säga till henne nu som jag inte hann säga då.

Så det var första mötet, nu vill jag försöka dyka och se hur djupt jag kan komma utan att drunkna i detta hav utav outforskade känslor.

Här är jag .

Jag heter Filippa, är 22 år gammal och jag är trasig. Jag gick sönder när min mamma för 3 och ett halvt år sedan togs ifrån mig utav cancern som angrep hennes mage och kropp.
Jag föll ihop och i bitar och det tog mig lång tid att komma upp på fötterna igen. Men tack vare min underbara familj, mina morbröder och deras fruar, mina kusiner och min fina vän Cecilia gjorde jag just det, jag ställde mig upp igen. Men det var bara en början. Jag hade tagit mig igenom det allra värsta, den mest outhärdliga smärtan, men det fanns fortfarande mycket att gå igenom, mycket bearbetande kvar att göra. Men då åkte jag till Australien och under ett år var jag inte Filippa som är trasig och som går igenom ett sorgearbete. Jag var bara Filippa.
Ingen jag träffade viste om mitt bagage och jag berättade inte för många om det heller. Det var som om jag hamnat i en ny kropp och jag kunde pausa allt det andra. Det var som om att vara på semester från mig själv och mitt helvete.
Men med tiden kände jag att det började komma ikapp. Allt efter som att tiden gick började jag känna mig mer och mer likgiltig. Likgiltig inför mina egna känslor, inget kändes som det borde göra jag kunde inte riktigt ta till mig saker. Glädje, lycka, ilska, sorg, mina känslor kändes inte, känns inte, till hundra procent, dem känns inte riktigt som mina egna känslor. Jag tror att det är för att jag har lämnat den Filippa som egentligen bär på dessa känslor någonstans där borta i 2011 innan jag tog paus från allt och åkte till Australien. Men nu går det inte längre, nu är det dags att hitta henne igen, hitta mig själv.

Jag ska börja med några grejer för att försöka lyckas med detta.
Min morbror och hans fru har gått igenom, går igenom, något som är så hemskt att det inte går att förstå. Min morbrors fru, en utav de starkaste personer jag vet, skriver en blogg igenom allt detta. Och det har inspirerat mig till att göra detsamma. Jag har haft min blogg igenom allt, men inte vågat blotta mig helt i den förut. Men jag vill göra det nu, för jag vet att det kommer hjälpa. Det hjälper att släppa ut, dem gångerna jag gjorde det tidigare har jag känt det, nu vill släppa ut så mycket jag kan. Så tack Karin för att du inspirerar mig till att göra detta, till att ta tag i mig själv.
En andra sak är att jag vill börja prata med någon professionell. Jag ska träffa en kurator imorgon. Jag är nervös och rädd men förväntansfull på samma gång. Vi får se hur det går.

Så här har ni det, här är jag, på riktigt. Filippa, 22 år, trasig, utan mamma. Efter 3 och ett halvt år ska jag nu försöka börja sätta ihop bitarna utav mig själv. Det kommer ta tid och en jävla massa plåster och det kommer inte bli snyggt eller ske utan smärta. Men jag är beredd på att göra jobbet. För mamma, för mamma vill jag göra detta.

Mamma, jag älskar dig, jag saknar dig så.

Memories are all we have now .

A few days ago me and my best friend had a night of beer tasting and reminiscing. We sat for one hour just watching old photos and talking about those memories. One photo was this one below on the two of us, from july 2007. Not much has changed huh?

This summer we've known each other for 5 years, that's pretty crazy. It feels like we've known each other for a life time, all the stuff we've dona and gone through together.
LOVE



I am my worst critic, really. Nothing I ever do is good enough for me. I'm so bad on commending myself. Instead I just put all this unnecessary energi on beating myself up for not doing well enough. Why is it so hard to look into the mirror and say "Hey, you are gorgeous, you are amazing, you are smart, you've done so well etc." (Even as I write theese words I cringe becouse the words doens't sound right) I need to work on this. And you, who ever's reading this (not really wanting to sound like a "self help" adviser or something now but) do this for yourself and for me, next time you look into the mirror, instead of thinking anything negative at all, say 3 good thing about yourself. You do this and I'll try and do the same.

Motivation .

Someone once told me "You won't get motivation to work out by not working out" so I've learned I just have to get off my bum and do it! And I reckon it's when I have the least motivation befor I work out I feel the absolute best about myself afterwards! I sort of make myself proud!

Today I felt like doing nothing, so I did nothing for a good couple of hours. But then I picked my ass off the couch, got my running gear on and took off.
And I did 5 km 2 minuts faster then I did 4 weeks ago!