"Hålla stängt" .

Bilden ovan hittade jag på Evelinas Blogg som är en utav mina favorit bloggare. Hon har mycket klokt i sin blogg och är en jätte duktig fotograf.

Och det som står på denna sida i bilden ovan stämmer så otroligt överrens med mig. Det är liksom jag i ett nötskal.
Det var så det var i början av sorgen, det var så mycket som kom ut. Det bara kom och kom och kom och tog aldrig slut och det gjorde så otroligt ont. Det var då jag började försöka kontrollera det som kom ut. Eller snarare jag försökte så mycket jag kunde för att "hålla stängt". Och nu är det så svårt att öppna upp. Och ännu jobbigare är det när jag väl lyckats öppna, vilket inte är ofta, då är det så svårt för mig att vara sårbar och bara släppa ut allt. Det är som om jag har försökt kontrollera så länge så nu sker det per automatik.
Det är som jag har en kista inom mig där sorgen är inlåst och jag har en liten farbror som vaktar kistan. När jag väl lyckats komma förbi gubben och fått upp det där tunga, otypliga låset och locket så kommer han springades och stänger det igen och säger "Men du har ju anställt mig för att hålla den här stängd vad som än händer!".
Jag måste försöka avskeda den där gamla gubstrutten, men han är en envis en!

Imorgon ska jag och moster L till Täby kyrka.
Jag är inte religös men jag skulle säga att jag är troende. Jag tror på "något större". Vetenskaps männen kan inte förklara allt och jag tror inte att det abrupt bara tar slut när man dör jag tror man fortsätter till någonting annat. Om det är nangijala, rymden, en annan planet eller tillbaka till jorden som i en annan form det vet jag inte och hur ska någon någonsin kunna vet det säkert? Jag kan också komma på mig själv med att prata till någon där uppe/där ute och ibland kan jag kalla denna någon för gud. Och någon gång ibland, mer sällan än vad jag skulle vilja så går jag till kyrkan, mest för att jag tycker att det är en fridfull plats och för att jag finner det tröstande att få tända ett ljus för dem jag saknar. Men mycket längre än så går inte min "tro" och jag är rätt nöjd med det.

Men i alla fall, imorgon ska vi till Täby Kyrka, för att tända ljus och plantera en blomma på Mammas dotter Nicoles grav(hon skulle varit en 4 år äldre halvstorasyster till mig men hon gick bort innan hon var fyllda 3 så jag fick aldrig träffa henne).
Det var i denna kyrka begravningen för mamma hölls och senaste gången jag var där var för just mammas begravning så det kommer nog bli ganska tugnt att gå dit. Så jag är glad att L följer med. Jag försökte åka dit här om dagen men bilen ville inte svänge in på den vägen så jag fortsatte bara åka.
Men även om det kommer bli väldigt jobbigt så ser jag mycket ifram emot det. Det var längesen jag var i en kyrka också. Senast gången var i Brisbane i Australien.


Här nedan har vi tre glada tjejer bland 18500 andra glada tjejer som alla var redo att springa Vårruset i tisdags!
Det är en så otroligt häftig grej att springa med så många människor, pulsen och känslan ibland alla människor är så otroligt härlig!
Jag var riktigt nöjd med min tid. Kommer inte ihåg vad den var förra gången men det var över 30 min i alla fall och i år sprang jag på 29.25 ungefär! Inte mycket men något! Nästa år blir det ett nytt försök att slå - Mig! Den ända jag någonsin tävlar mot. Och så borde det vara för alla!

Minnet - "Spela Låååten!!" .

I bilen på väg till provtagningen idag så spelades "I'm yours" på radion utav Jason Mraz. Är så glad att den inte är en lika stor radio plåga idag som den har varit. Men inte för att jag inte tycker om den, tvärt om, tycker väldigt mycket om den och den har en väldigt speciell betydelse för mig, men den har spelats sönder så himla mycket på radion senaste åren.
"I'm yours" var en av mammas favorit låtar. När vi bodde i vår lägenhet i Vaxholm, jag, mamma och lillebror Viktor, så hade hon sitt skrivbord i vardagsrummet och jag mitt skrivbord i mitt rum precis intill. Hon brukade tvinga mig att ha min dörr öppen och spela musik som hon gilla på min dator, för hon fattade aldrig riktigt hur hon skulle få till det med musik på sin dator.
Jag tyckte såklart detta var jätte irriterande då, jag var 17-18, och ville ju helst sitta med dörren stängd och pyssla med mitt eget utan att morsan störde liksom. Men snäll dotra som jag kunde vara, ibland, så satt jag där med dörren öppen och spelade musik som jag trodde kunde passa morsans öron. Men efter ett par låtar som hon nöjt sig med så kom alltid det oundvikliga "Lippa, Lippa, spela låååten!!". Hon kunde aldrig komma ihåg vad den hette, men jag behövde aldrig klura för "låååten!!" var alltid "I'm yours".
Sista tiden när mamma var sjuk så låg hon på ett ställe som heter Bylegård, ett boende som är väldigt bra på palliativ vård och dem gav mamma otroligt god vård och tog otroligt bra hand om oss anhöriga. Kommer inte ihåg precis hur lång tid men jag kan tänka mig att hon låg där 2-3 månader, innan det låg hon på Danderyds sjukhus 3-4 månader kanske(som sagt det här med tiden när mamma var sjuk har jag absolut inget grepp om), i alla fall låg hon där tills hon gick bort den 3e oktober 2008.
Jag och min morbror hade varit där ett par nätter tillsammas, för dem hade sagt till oss att hon kunde gå när som helst, andra personer hade kommit och gått i dessa dagar. Den 3e oktober så var nästan vi alla där, jag, morbror P, pappa, lillebror och jag tror även morbror J och fru K var där. Vi hade alla suttit på hennes rum, tillsammans eller var för sig, för att säga ett par ord eller bara vara, det sista vi kunde.
Jag hade precis varit inne hos mamma, suttit och hållit handen, klappat på kinden, på håret, pussat på henne, sagt några ord, men tyckte inte orden räckte riktigt till, så jag spelade hennes låt, vår låt, "I'm yours" på telefonen och höll henne i handen och hoppades så innerligt på att hon kände att jag var där och hur mycket jag älskade henne/älskar henne.
Sen behövde jag en paus, det här va på tiden jag var rökare, så jag gick ut på framsidan och tog ett bloss och ringde C, tror jag, kommer inte ihåg vad jag sa dock. När jag kom in, tror jag det var pappa, som kom fram och sa att nu hade hon gått. Hon gick när ingen var inne hos hon och jag tror nästan hon valde det så.

Jag kunde inte lyssna på "I'm yours" över huvud taget ett långt tag efter och det här var under tiden den VAR en stor radio plåga, så fick springa ut ur butiker och slå av radio spelare vid flera tillfällen. Allt eftersom tiden gick så blev det lättare att höra den men först med följd av krokodil tårar men de blev mindre och mindre även de med tiden.
Idag lyssnar jag på den ibland och ler, sjunger med och föreställer oss där i lägenheten, jag sittandes på mitt rum och mamma i vardagsrummet och båda sjunger vi med i vår vackraste falsett.

Nålstickarns rädsla .

Kanske lite obscene bild nedan, men så får det bli. Lite roligt, skulle ta ett prov för att testa utifall jag har en grej idag(vi kan säga att det var om jag är laktosintolerant, inget farligare än så var det i alla fall).
I vilket fall, det som var roligt var att när jag satt och snacka med min nålstickare precis innan action så berättade jag att det var lite roligt att vara "patienten" eftersom jag jobbar som undersköterska och tar själv prover dagligen. Då blev hon lite nervös, tog snabbt på sig handskar och skoja med att "ja det är ju så lätt att vara slarvig med dem, du vet ju hur det är" och sabbade första sticket och sen var hon jätte fumlig och tappa grejer innan hon lyckades med att ta provet under andra stickningen.
Jag är inte alls nål rädd eller tycker det gör så värst ont och jag vet hur nervöst det är att vara "nålstickaren" och när det inte går helt smidigt, så jag satt och lugna henne medans jag blev pickad på som en nåldyna. Som sagt lustig situation, men nyttigt att vara patienten ibland och påminnas hur det faktiskt kan vara.

Att släppa kontrollen .

Jag tänkte jag skulle kika igenom min blogg, i gamla inlägg och se hur jag reflekterade i bloggen förut. Detta upptäckte jag. Att den 2 maj, dagen efter att mamma först åkte in till sjukhuset och innan vi viste vad det var för fel, lade jag upp ett inlägg med den här bilden och texten "Krya på dig mamma kom hem snart". Nästa inlägg var i januari, 9 månader senare, 3 månader efter att mamma gick bort.

Men det jag skrev i bloggen efter är bara vardagliga saker "idag har jag jobbat, tränat, träffat kompisar etc". Inget om hur ledsen jag var, eller något om det mörka, bottenlösa hål jag föll djupare och djupare ned i.

Jag kommer inte ihåg hur jag tänkte kring bloggen då, om jag valde att inte skriva om dessa saker eller om jag förnekade dem så pass mycket att jag inte hade kunnat skriva om dem även om jag hade velat.

I maj, ungefär 6 månader efter att mamma gick bort skrev jag något i stil med "jag har gått in i någonslags djupare förnekelse än förut och kanske borde jag försöka ta mig ur den, men det känns så bra, jag mår så bra att jag låter mig själv stanna i den ett tag till". Tänk om jag fortfarande är kvar i den?

Som jag sa till Cissi när jag prata med henne idag "Jag tror inte jag låtit mig själv vara Riktigt ledsen, tror inte jag blottat mig helt för sorgen, förlusten och saknaden."

Kan det vara så att jag inte riktigt insett?

Det har gjort så ont när jag snuddat vid dessa känslor så att istället för att släppa ut dem, släppa kontrollen om dem, så tror jag att det blivit en vana för mig att alltid försöka behålla kontrollen. Som om jag vore en kastrull. När locket öppnats, frivilligt eller ofrivilligt för att kastrullen varit för full(vilket inte varit ovanligt), och det börjar pysa ut känslor så har jag bara låtit dem pysa ut tillräckligt för att kunna sätta på locket igen och gärna det så fort som möjligt.

Dags att släppa kontrollen?

Bad luck .

Denna kom idag! Nummerlappen som jag ska bära under vårruset nästa vecka! Och i sällskap med denna kom en "fotskada", woho! Har glidit runt på en longboard senaste tiden och det har tydligen inte varit bra för min fot för idag fick jag jätte ont. Perfekt tajming. Men men, en vecka kvar till vårruset. Kan inte, inte fortsätta springa. Vila kan jag göra efter! Typ.
Jag veet, detta är säkert ett uruselt resonemang. Jag borde låta bli och springa och vila tills den blir bra. Men tycker Det är svårare än att pusha mig själv tills foten ramlar av. To be continued.

Första mötet .

Hur gick det hos kuratorn?
Ja, vad ska jag säga. Att det gick bra? Vad menas med bra?
Jag satt och grina i 45 minuter. Och det var väl bra förmodar jag. Det behöver ju komma ut. Alla tårar jag stängt inne så länge. Så länge har locket legat på och nu när det lyfts av och alla känslor bubblar över så är det som en explosion. Det är så mycket känslor och jag kan inte kontrollera dem. Men det är väl just det, det kanske inte är meningen att jag ska kunna kontrollera dem. Men det är vad jag har försökt göra all denna tid. Försökt kontrollera mina känslor, hålla dem i koppel och bara låta dem gå så långt som jag själv vill. Fast det kanske har funnits behov att ha släppt iväg dem mycket, mycket längre.
Men min slutsats är väl den att det var ett bra samtal på det vis att jag inte helt ogillade damen i fråga, rätt ironiskt faktiskt så tyckte jag att hon påminde lite om mamma i utseendet.
Men det kommer nog ta ett par möten med henne innan jag bestämmer mig riktigt vad jag tycker om henne. Men träffa henne igen ska jag göra i alla fall, om två veckor.

Hon ställde en del frågor som jag kommer reflektera över tills nästa samtal. Frågor som kändes rätt självklara att jag skulle redan ha ställt till mig själv men som jag inte hade några konkreta svar på.
"Vad är det som gör dig ledsen, vad utlöser tårarna?" ja, altså, mina mamma är död, det gör mig ledsen, att tänka på att mamma inte är här, men utöver det kan jag inte ge något mer beskrivande svar.
"Vad saknar du med din mamma?" ja, igen, mamma är död, jag saknar att hon inte är här, det är vad jag saknar mest med henne, men jag har svårt att ge några detaljer om henne som jag saknar.
Jag har svårt att gå djupare i frågor, har inte riktigt försökt det innan. Jag har inte riktigt dykt ner i dem, för jag har blivit ledsen när jag börjat tänka på henne, så då för att försöka kontrollera har jag inte gått längre än att bara snudda vid tanken av henne.

Något annat hon fråga var om jag har någon plats att gå till, en plats där jag kan prata med mamma. Och nej, det har jag inte. Det har hänt vid ett par tillfällen att jag pratat till mamma i tankarna, men inte riktigt, inte försökt på riktigt att prata Till henne. Och det har hänt vid några tillfällen att jag åkt ut till Vaxholm för att mamma älskade Vaxholm och jag har känt att det är fint att vara där och tänka lite på henne. Men igen, har inte låtit mig själv riktigt ge mig hän och känna allt det där, all saknad, sorg, ilska, besvikelse eller sagt allt det där jag vill säga till henne nu som jag inte hann säga då.

Så det var första mötet, nu vill jag försöka dyka och se hur djupt jag kan komma utan att drunkna i detta hav utav outforskade känslor.

Här är jag .

Jag heter Filippa, är 22 år gammal och jag är trasig. Jag gick sönder när min mamma för 3 och ett halvt år sedan togs ifrån mig utav cancern som angrep hennes mage och kropp.
Jag föll ihop och i bitar och det tog mig lång tid att komma upp på fötterna igen. Men tack vare min underbara familj, mina morbröder och deras fruar, mina kusiner och min fina vän Cecilia gjorde jag just det, jag ställde mig upp igen. Men det var bara en början. Jag hade tagit mig igenom det allra värsta, den mest outhärdliga smärtan, men det fanns fortfarande mycket att gå igenom, mycket bearbetande kvar att göra. Men då åkte jag till Australien och under ett år var jag inte Filippa som är trasig och som går igenom ett sorgearbete. Jag var bara Filippa.
Ingen jag träffade viste om mitt bagage och jag berättade inte för många om det heller. Det var som om jag hamnat i en ny kropp och jag kunde pausa allt det andra. Det var som om att vara på semester från mig själv och mitt helvete.
Men med tiden kände jag att det började komma ikapp. Allt efter som att tiden gick började jag känna mig mer och mer likgiltig. Likgiltig inför mina egna känslor, inget kändes som det borde göra jag kunde inte riktigt ta till mig saker. Glädje, lycka, ilska, sorg, mina känslor kändes inte, känns inte, till hundra procent, dem känns inte riktigt som mina egna känslor. Jag tror att det är för att jag har lämnat den Filippa som egentligen bär på dessa känslor någonstans där borta i 2011 innan jag tog paus från allt och åkte till Australien. Men nu går det inte längre, nu är det dags att hitta henne igen, hitta mig själv.

Jag ska börja med några grejer för att försöka lyckas med detta.
Min morbror och hans fru har gått igenom, går igenom, något som är så hemskt att det inte går att förstå. Min morbrors fru, en utav de starkaste personer jag vet, skriver en blogg igenom allt detta. Och det har inspirerat mig till att göra detsamma. Jag har haft min blogg igenom allt, men inte vågat blotta mig helt i den förut. Men jag vill göra det nu, för jag vet att det kommer hjälpa. Det hjälper att släppa ut, dem gångerna jag gjorde det tidigare har jag känt det, nu vill släppa ut så mycket jag kan. Så tack Karin för att du inspirerar mig till att göra detta, till att ta tag i mig själv.
En andra sak är att jag vill börja prata med någon professionell. Jag ska träffa en kurator imorgon. Jag är nervös och rädd men förväntansfull på samma gång. Vi får se hur det går.

Så här har ni det, här är jag, på riktigt. Filippa, 22 år, trasig, utan mamma. Efter 3 och ett halvt år ska jag nu försöka börja sätta ihop bitarna utav mig själv. Det kommer ta tid och en jävla massa plåster och det kommer inte bli snyggt eller ske utan smärta. Men jag är beredd på att göra jobbet. För mamma, för mamma vill jag göra detta.

Mamma, jag älskar dig, jag saknar dig så.

Memories are all we have now .

A few days ago me and my best friend had a night of beer tasting and reminiscing. We sat for one hour just watching old photos and talking about those memories. One photo was this one below on the two of us, from july 2007. Not much has changed huh?

This summer we've known each other for 5 years, that's pretty crazy. It feels like we've known each other for a life time, all the stuff we've dona and gone through together.
LOVE



I am my worst critic, really. Nothing I ever do is good enough for me. I'm so bad on commending myself. Instead I just put all this unnecessary energi on beating myself up for not doing well enough. Why is it so hard to look into the mirror and say "Hey, you are gorgeous, you are amazing, you are smart, you've done so well etc." (Even as I write theese words I cringe becouse the words doens't sound right) I need to work on this. And you, who ever's reading this (not really wanting to sound like a "self help" adviser or something now but) do this for yourself and for me, next time you look into the mirror, instead of thinking anything negative at all, say 3 good thing about yourself. You do this and I'll try and do the same.

Motivation .

Someone once told me "You won't get motivation to work out by not working out" so I've learned I just have to get off my bum and do it! And I reckon it's when I have the least motivation befor I work out I feel the absolute best about myself afterwards! I sort of make myself proud!

Today I felt like doing nothing, so I did nothing for a good couple of hours. But then I picked my ass off the couch, got my running gear on and took off.
And I did 5 km 2 minuts faster then I did 4 weeks ago!

You can't stop the waves.

But you can learn how to surf.