Blir så trött på mig själv. Blir så trött på att vara trasig. Blir så trött på att ta en massa energi från andra. Vill inte vara bördan. Vill inte ta all plats. Vill ge tillbaka till dem som gett mig så mycket under dessa 4 år när jag behövt så mycket stöd och verkligen fått det. Tycker att det räcker nu. Nu vill jag vara stark och ge tillbaka och inte ta all plats. Vill inte bryta ihop titt som tätt. Vill inte vara den som förknippas med sorg. Vill inte ha allt det här lessna inom mig och förknippat med mig. Vill vara "bara Filippa" inte "Ledsna Filippa som förlorat sin mamma"
Jag är inte dum. Jag tror att förmodligen tycker inte mina fina underbara närmaste att jag är en så stor börda eller att jag tar för mycket plats. Men det är min känsla. Den här känslan gör mig handikappad i livet med vänner och familj. Jag biter ihop ofta och känner mig inte alltid så närvarande. Jag distanserar mig. Jag orkar inte så mycket. Vissa dagar vill jag bara gömma mig under täcket och försvinna. Jag brottas med den här känslan och den är svår att prata om. Så därför skriver jag det här. Kanske någon läser det och får en förklaring. Kanske känns det lite lättare när jag släppt ut lite här och inte bara bär det tungt inom mig.
