Jag heter Filippa, är 22 år gammal och jag är trasig. Jag gick sönder när min mamma för 3 och ett halvt år sedan togs ifrån mig utav cancern som angrep hennes mage och kropp.
Jag föll ihop och i bitar och det tog mig lång tid att komma upp på fötterna igen. Men tack vare min underbara familj, mina morbröder och deras fruar, mina kusiner och min fina vän Cecilia gjorde jag just det, jag ställde mig upp igen. Men det var bara en början. Jag hade tagit mig igenom det allra värsta, den mest outhärdliga smärtan, men det fanns fortfarande mycket att gå igenom, mycket bearbetande kvar att göra. Men då åkte jag till Australien och under ett år var jag inte Filippa som är trasig och som går igenom ett sorgearbete. Jag var bara Filippa.
Ingen jag träffade viste om mitt bagage och jag berättade inte för många om det heller. Det var som om jag hamnat i en ny kropp och jag kunde pausa allt det andra. Det var som om att vara på semester från mig själv och mitt helvete.
Men med tiden kände jag att det började komma ikapp. Allt efter som att tiden gick började jag känna mig mer och mer likgiltig. Likgiltig inför mina egna känslor, inget kändes som det borde göra jag kunde inte riktigt ta till mig saker. Glädje, lycka, ilska, sorg, mina känslor kändes inte, känns inte, till hundra procent, dem känns inte riktigt som mina egna känslor. Jag tror att det är för att jag har lämnat den Filippa som egentligen bär på dessa känslor någonstans där borta i 2011 innan jag tog paus från allt och åkte till Australien. Men nu går det inte längre, nu är det dags att hitta henne igen, hitta mig själv.
Jag ska börja med några grejer för att försöka lyckas med detta.
Min morbror och hans fru har gått igenom, går igenom, något som är så hemskt att det inte går att förstå. Min morbrors fru, en utav de starkaste personer jag vet, skriver en blogg igenom allt detta. Och det har inspirerat mig till att göra detsamma. Jag har haft min blogg igenom allt, men inte vågat blotta mig helt i den förut. Men jag vill göra det nu, för jag vet att det kommer hjälpa. Det hjälper att släppa ut, dem gångerna jag gjorde det tidigare har jag känt det, nu vill släppa ut så mycket jag kan. Så tack Karin för att du inspirerar mig till att göra detta, till att ta tag i mig själv.
En andra sak är att jag vill börja prata med någon professionell. Jag ska träffa en kurator imorgon. Jag är nervös och rädd men förväntansfull på samma gång. Vi får se hur det går.
Så här har ni det, här är jag, på riktigt. Filippa, 22 år, trasig, utan mamma. Efter 3 och ett halvt år ska jag nu försöka börja sätta ihop bitarna utav mig själv. Det kommer ta tid och en jävla massa plåster och det kommer inte bli snyggt eller ske utan smärta. Men jag är beredd på att göra jobbet. För mamma, för mamma vill jag göra detta.
Mamma, jag älskar dig, jag saknar dig så.
Jag föll ihop och i bitar och det tog mig lång tid att komma upp på fötterna igen. Men tack vare min underbara familj, mina morbröder och deras fruar, mina kusiner och min fina vän Cecilia gjorde jag just det, jag ställde mig upp igen. Men det var bara en början. Jag hade tagit mig igenom det allra värsta, den mest outhärdliga smärtan, men det fanns fortfarande mycket att gå igenom, mycket bearbetande kvar att göra. Men då åkte jag till Australien och under ett år var jag inte Filippa som är trasig och som går igenom ett sorgearbete. Jag var bara Filippa.
Ingen jag träffade viste om mitt bagage och jag berättade inte för många om det heller. Det var som om jag hamnat i en ny kropp och jag kunde pausa allt det andra. Det var som om att vara på semester från mig själv och mitt helvete.
Men med tiden kände jag att det började komma ikapp. Allt efter som att tiden gick började jag känna mig mer och mer likgiltig. Likgiltig inför mina egna känslor, inget kändes som det borde göra jag kunde inte riktigt ta till mig saker. Glädje, lycka, ilska, sorg, mina känslor kändes inte, känns inte, till hundra procent, dem känns inte riktigt som mina egna känslor. Jag tror att det är för att jag har lämnat den Filippa som egentligen bär på dessa känslor någonstans där borta i 2011 innan jag tog paus från allt och åkte till Australien. Men nu går det inte längre, nu är det dags att hitta henne igen, hitta mig själv.
Jag ska börja med några grejer för att försöka lyckas med detta.
Min morbror och hans fru har gått igenom, går igenom, något som är så hemskt att det inte går att förstå. Min morbrors fru, en utav de starkaste personer jag vet, skriver en blogg igenom allt detta. Och det har inspirerat mig till att göra detsamma. Jag har haft min blogg igenom allt, men inte vågat blotta mig helt i den förut. Men jag vill göra det nu, för jag vet att det kommer hjälpa. Det hjälper att släppa ut, dem gångerna jag gjorde det tidigare har jag känt det, nu vill släppa ut så mycket jag kan. Så tack Karin för att du inspirerar mig till att göra detta, till att ta tag i mig själv.
En andra sak är att jag vill börja prata med någon professionell. Jag ska träffa en kurator imorgon. Jag är nervös och rädd men förväntansfull på samma gång. Vi får se hur det går.
Så här har ni det, här är jag, på riktigt. Filippa, 22 år, trasig, utan mamma. Efter 3 och ett halvt år ska jag nu försöka börja sätta ihop bitarna utav mig själv. Det kommer ta tid och en jävla massa plåster och det kommer inte bli snyggt eller ske utan smärta. Men jag är beredd på att göra jobbet. För mamma, för mamma vill jag göra detta.
Mamma, jag älskar dig, jag saknar dig så.
2 kommentarer:
Fina, fina Filippa!
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Tack! för de fina orden, Tack! för att du delar med dig av dig själv. Men framförallt; Jag finns här om du vill. Det är bara att säga till, så kommer jag på stört.
Din mamma var en av de finaste, roligaste, busigaste och vackraste människorna jag har känt. En riktigt stark kvinna, en riktig "fighter". Och jag kan lova dig att hon tittar på dig med kärlek och stolthet där hon är nu.
Hoppas det blir ett bra samtal idag hos kuratorn.
Bamsekramar!
Tack själv fina Karin, för att du delar med dig. Jag vet inte men jag hoppas att du gör det och att det hjälper Dig i din sorg. Men vill att du ska veta att det hjälper mig med, att se dig ta tag i den, att möta din sorg och inte gömma dig. Det får mig att vilja göra detsamma och inte gömma mig längre. Och tack för att du finns där, det betyder guld, och jag finns här för dig! Säg till så kommer Jag på stört!!
KRAM KRAM KRAM ! <3
Skicka en kommentar