Att släppa kontrollen .

Jag tänkte jag skulle kika igenom min blogg, i gamla inlägg och se hur jag reflekterade i bloggen förut. Detta upptäckte jag. Att den 2 maj, dagen efter att mamma först åkte in till sjukhuset och innan vi viste vad det var för fel, lade jag upp ett inlägg med den här bilden och texten "Krya på dig mamma kom hem snart". Nästa inlägg var i januari, 9 månader senare, 3 månader efter att mamma gick bort.

Men det jag skrev i bloggen efter är bara vardagliga saker "idag har jag jobbat, tränat, träffat kompisar etc". Inget om hur ledsen jag var, eller något om det mörka, bottenlösa hål jag föll djupare och djupare ned i.

Jag kommer inte ihåg hur jag tänkte kring bloggen då, om jag valde att inte skriva om dessa saker eller om jag förnekade dem så pass mycket att jag inte hade kunnat skriva om dem även om jag hade velat.

I maj, ungefär 6 månader efter att mamma gick bort skrev jag något i stil med "jag har gått in i någonslags djupare förnekelse än förut och kanske borde jag försöka ta mig ur den, men det känns så bra, jag mår så bra att jag låter mig själv stanna i den ett tag till". Tänk om jag fortfarande är kvar i den?

Som jag sa till Cissi när jag prata med henne idag "Jag tror inte jag låtit mig själv vara Riktigt ledsen, tror inte jag blottat mig helt för sorgen, förlusten och saknaden."

Kan det vara så att jag inte riktigt insett?

Det har gjort så ont när jag snuddat vid dessa känslor så att istället för att släppa ut dem, släppa kontrollen om dem, så tror jag att det blivit en vana för mig att alltid försöka behålla kontrollen. Som om jag vore en kastrull. När locket öppnats, frivilligt eller ofrivilligt för att kastrullen varit för full(vilket inte varit ovanligt), och det börjar pysa ut känslor så har jag bara låtit dem pysa ut tillräckligt för att kunna sätta på locket igen och gärna det så fort som möjligt.

Dags att släppa kontrollen?