Första mötet .

Hur gick det hos kuratorn?
Ja, vad ska jag säga. Att det gick bra? Vad menas med bra?
Jag satt och grina i 45 minuter. Och det var väl bra förmodar jag. Det behöver ju komma ut. Alla tårar jag stängt inne så länge. Så länge har locket legat på och nu när det lyfts av och alla känslor bubblar över så är det som en explosion. Det är så mycket känslor och jag kan inte kontrollera dem. Men det är väl just det, det kanske inte är meningen att jag ska kunna kontrollera dem. Men det är vad jag har försökt göra all denna tid. Försökt kontrollera mina känslor, hålla dem i koppel och bara låta dem gå så långt som jag själv vill. Fast det kanske har funnits behov att ha släppt iväg dem mycket, mycket längre.
Men min slutsats är väl den att det var ett bra samtal på det vis att jag inte helt ogillade damen i fråga, rätt ironiskt faktiskt så tyckte jag att hon påminde lite om mamma i utseendet.
Men det kommer nog ta ett par möten med henne innan jag bestämmer mig riktigt vad jag tycker om henne. Men träffa henne igen ska jag göra i alla fall, om två veckor.

Hon ställde en del frågor som jag kommer reflektera över tills nästa samtal. Frågor som kändes rätt självklara att jag skulle redan ha ställt till mig själv men som jag inte hade några konkreta svar på.
"Vad är det som gör dig ledsen, vad utlöser tårarna?" ja, altså, mina mamma är död, det gör mig ledsen, att tänka på att mamma inte är här, men utöver det kan jag inte ge något mer beskrivande svar.
"Vad saknar du med din mamma?" ja, igen, mamma är död, jag saknar att hon inte är här, det är vad jag saknar mest med henne, men jag har svårt att ge några detaljer om henne som jag saknar.
Jag har svårt att gå djupare i frågor, har inte riktigt försökt det innan. Jag har inte riktigt dykt ner i dem, för jag har blivit ledsen när jag börjat tänka på henne, så då för att försöka kontrollera har jag inte gått längre än att bara snudda vid tanken av henne.

Något annat hon fråga var om jag har någon plats att gå till, en plats där jag kan prata med mamma. Och nej, det har jag inte. Det har hänt vid ett par tillfällen att jag pratat till mamma i tankarna, men inte riktigt, inte försökt på riktigt att prata Till henne. Och det har hänt vid några tillfällen att jag åkt ut till Vaxholm för att mamma älskade Vaxholm och jag har känt att det är fint att vara där och tänka lite på henne. Men igen, har inte låtit mig själv riktigt ge mig hän och känna allt det där, all saknad, sorg, ilska, besvikelse eller sagt allt det där jag vill säga till henne nu som jag inte hann säga då.

Så det var första mötet, nu vill jag försöka dyka och se hur djupt jag kan komma utan att drunkna i detta hav utav outforskade känslor.