Det är något som inte riktigt stämmer, tror jag.
Det känns som om jag har ett olöst problem liggande,
som jag inte kan se, men jag tror jag borde,
som om det ligger precis under näsan.
Det känns som om detta olösta problem
håller mig tillbaks i allt jag gör.
Jag vet att jag inte är perfekt och
en människa ska inte klara av allt,
hur roligt skulle det vara liksom,
om alla kunde allt.
Men jag tror jag har potential till att
vara så mycket mer än det jag är
och gör idag.
Och så är jag tillbaka till det där igen,
stressen.
Jag vet att jag förmodligen kan bättre,
altså borde jag försöka mitt bästa
för att bli det mesta jag kan bli.
Och borde jag då inte försöka på en gång,
jag har ju inte direkt så mycket bättre för mig, eller.
Jag är rätt trasig, har en del skit i bagaget,
men vilken människa har inte det liksom,
alla är vi trasiga med lite lappar här och där,
alla har vi våra egna helveten.
Det kan vara större eller mindre utifrån världen sett,
men för den personen är dens eget helvete alltid störst.
Och det tycket jag är okej att man känner,
med den förutsättningen att man vet om
att den näste personen förmodligen också
har ett eget "störst" helvete.
Att man vet om det och även om man
känner att ens eget helvete är störst,
att det inte alltid går först.
Blir så förbannad på personer som lever i en värld där deras helvete inte bara är det största, utan det enda som finns och som bör uppmärksammas. Dem behöver en knuff tillbaka till vad som kallas verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar