Ett ögonblick, vilket ska jag ta. Försöker ta det första som poppar upp i tankarna, men just nu är det blankt. Eller inte blankt, utan fyllt med tankar kring annat, kring resan. Jag är redo, jag är redo att åka idag, imorgon, igår. Fast inte riktigt, det är en rätt lång lista med grejer som måste fixas först.
Men okej tillbaka till saken. Ett ögonblick som ligger rätt nära i tiden var när jag var hos Michelle förra helgen och hon Överöste mig med komplimanger och beröm för saker jag gjort och vad jag är. Jag blev så rörd av hennes oerhört smickrande ord att jag brast ut i stor gråt. Hon är en fantastisk människa på många sätt den där Michelle och har många underbara förmågor och egenskaper. Och en utav dem är just att "boosta".
Jag har aldrig varit så bra på det men avundas de människor som kan tala goda ord om andra människor direkt ifrån hjärtat direkt till personen. Jag tycker det är svårt och när jag försöker känns det bara krystat.
Istället så dem jag tycker om mest är dem som jag retar och är dryg mot, bråkar med och kanske till och med biter, på låtsas såklart, för att på något konstigt sätt komplettera det faktum att jag inte kan uttrycka hur mycket jag faktiskt tycker om och bryr mig om dem.
I alla fall, i det ögonblicket, innan jag brast ut i tårar, så kände jag mig som herren på täppan, kung över alla hus och så vidare, så där superstark och bra som man önska man kunde känna sig lite varje dag.
Denna tjej som är så bra, hon är inte bara bra på att boosta hon är också rätt bra på att sova på flygplan. Tror jag ska sova a la Micha style på väg till Hong Kong.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar