Det finns så mycket jag skulle vilja säga till dig. Men det kan jag inte, det har jag ingen rätt till. Dessutom skulle det göra mer skada än nytta. Så, istället, håller jag käft och gömmer mig under täcket och spolar tillbaka tiden och minns känslor som känns tröstande.
Är det inte konstigt, att man själv kan vara orsaken till en så stor del av ens egen smärta. Ibland önska jag att jag kunde göra slut med mig själv, och inte på ett självdestruktivt sätt, utan på ett "hej-då-mina-över-analyserande-tankar.-dra-åt-helvete" sätt. Eller om det fanns en on-off knapp för vakumet där inne i skallen, det skulle vara något jag skulle rösta för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar