Fyra år.
Jag är här, du är där, någonstans det vet jag. Ord känns inte tillräckliga. "Jag älskar dig till månen och tillbaka, flera gånger om" kommer du ihåg. Nu, då och föralltid. Jag bär dig med mig. Jag skriver till dig. En dag ses vi igen. Det är jag säker på. Tills dess lär jag mig med tiden bättre och bättre hur jag ska handskas med den här oerhörda saknaden. Jag lär mig att leva, uppskatta och älska. Mamma, du saknas mig. Varför skulle du tas ifrån mig? "Varför" vilken jävla fråga. Idiotisk. Vet att det aldrig finns ett svar. Men ändå, varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar