Tredje besöket hos kuratorn igår. Tycker om henne lite mer för varje gång jag träffar henne. Kanske tycker jag om henne lite mer för varje gång jag träffar henne, för att hon får mig att tycka om mig lite mer varje gång jag träffar henne.
Innan det här samtalet tänkte jag att jag inte hade reflekterat så mycket över vårat tidigare samtal och att jag kanske borde ha försökt göra detta mer. Hade nästan lite dåligt samvete för att jag inte gjort detta. Men A(kuratorn) sa under samtalet att detta var bra, då hade jag fått ut tillräckligt under vårat förra samtal att jag inte behövde gå runt och fundera på det hela tiden.
Det vi håller på att prata om under samtalen just nu tycker jag är otroligt jobbigt och svårt, men rätt skönt ändå.
Efter det att mamma dog så har jag inte tänkt annat än gott om henne. Det har liksom inte funnits på kartan att tänka annat än att hon var perfekt! Att hon var världens bästa morsa som alltid ställde upp, alltid försvarade mig och lillebror, alltid fanns där och hittade på saker med oss. Hon gjorde det alltid solklart för oss att Vi var det viktigaste i världen för henne. Att hon älskade oss mest av allt och inget/ingen fick komma i vägen för denna kärlek. Allt detta är 100% sanning. Hon var och gjorde allt det här och mer. Men sanningen är även att hon var inte mer än människa och vi människor gör misstag. Misstag som inte försvinner eller blir ogjorda för att man åker till himlen.
Ens mamma är det meningen att man ska ha i livet länge, länge, länge. Det är meningen att hon ska få se en växa upp och bli en vuxen och allt vad det innebär, avsluta studier, skaffa jobb, kärlek, kärleks problem, giftemål, barn etc. Det är även meningen att mor och dotter senare i livet när tiden är kommen ska få prata om det som kanske inte gick helt rätt i de tidigare åren. Jag fick aldrig göra det, vi fick aldrig göra det, det fanns inte tid. Mamma dog när jag var 18, jag var fortfarande tonåring. Jag hade mycket kvar att lära och vi hade mycket, mycket kvar att prata om.
Fram tills att jag började dessa samtal med A så har det ända jag pratat med mamma om varit alla fina minnen vi har och att jag är ledsen att hon inte är här längre så vi kan få fler fina minnen, att jag saknar henne. Men det är en stor del jag inte vågat prata om med henne förut och det är allt det där olösta. Sånt som jag kanske är arg för. Sånt som varit menat att vi skulle ha pratat om tillsammans idag, om hon hade varit i livet. Jag har inte vågat prata om detta förut då det känts, fortfarande känns, som om jag sårar henne. Som att jag trampar på det minne jag har av henne.
Det jag jobbar med nu är att lära mig att det är Okej. Det är okej att minnas det bra men också det dåliga. Och även om hon inte är här fysiskt så kan jag prata med henne om allt det vi inte hann prata om i alla fall. För jag tror att hon ändå är här fortfarande, på något sätt, på något plan.
Hon var inte en perfekt människa(det finns det ingen som är) men trots det så kanske hon var en perfekt mamma för mig. En perfekt mamma som gjorde sina misstag. Och dem har jag rätt att vara arg på. Även om hon inte är här.
Men för att jag blockerat dessa tankar och känslor så länge så är dem otroligt svåra att ta fram. A förklarar det som så att min reptilhjärna har blivit programmerad under all denna tid att inte låta dessa känslor och tankar komma fram. Så varje gång jag försöker så hindrar reptilhjärnan mig ifrån detta. Det är som en våg av smärta sköljs över mig, jag börjar gråta, hela kroppen skriker "NEJ,NEJ,NEJ VAD HÅLLER DU PÅ MED??!!".
Men efteråt när lite, även om det bara är just lite, lite, kommit ut så känns det mycket bättre. Och tyngden utav allt det där olösta känns lite lättare att bära på. Men det är en lång väg kvar och många, många mer samtal. Men mitt mål är att så småning om kunna prata om mamma, till mamma, på gott och ont, och inte behöva överrumplas av ett känslohav som min reptilhjärna sätter in som motstånd för det.
Vad underbart det skulle vara. Att kunna bara prata om mamma, utan krokodiltårar. Tårar är fortfarande Okej såklart. Men det skulle vara skönt att inte behöva kämpa emot den där hejdlösa gråten som så ofta kommer och gör så ont och inte går att stoppa.
Älskar dig fina, underbar, vackra, starka, coola mamma <3
Innan det här samtalet tänkte jag att jag inte hade reflekterat så mycket över vårat tidigare samtal och att jag kanske borde ha försökt göra detta mer. Hade nästan lite dåligt samvete för att jag inte gjort detta. Men A(kuratorn) sa under samtalet att detta var bra, då hade jag fått ut tillräckligt under vårat förra samtal att jag inte behövde gå runt och fundera på det hela tiden.
Det vi håller på att prata om under samtalen just nu tycker jag är otroligt jobbigt och svårt, men rätt skönt ändå.
Efter det att mamma dog så har jag inte tänkt annat än gott om henne. Det har liksom inte funnits på kartan att tänka annat än att hon var perfekt! Att hon var världens bästa morsa som alltid ställde upp, alltid försvarade mig och lillebror, alltid fanns där och hittade på saker med oss. Hon gjorde det alltid solklart för oss att Vi var det viktigaste i världen för henne. Att hon älskade oss mest av allt och inget/ingen fick komma i vägen för denna kärlek. Allt detta är 100% sanning. Hon var och gjorde allt det här och mer. Men sanningen är även att hon var inte mer än människa och vi människor gör misstag. Misstag som inte försvinner eller blir ogjorda för att man åker till himlen.
Ens mamma är det meningen att man ska ha i livet länge, länge, länge. Det är meningen att hon ska få se en växa upp och bli en vuxen och allt vad det innebär, avsluta studier, skaffa jobb, kärlek, kärleks problem, giftemål, barn etc. Det är även meningen att mor och dotter senare i livet när tiden är kommen ska få prata om det som kanske inte gick helt rätt i de tidigare åren. Jag fick aldrig göra det, vi fick aldrig göra det, det fanns inte tid. Mamma dog när jag var 18, jag var fortfarande tonåring. Jag hade mycket kvar att lära och vi hade mycket, mycket kvar att prata om.
Fram tills att jag började dessa samtal med A så har det ända jag pratat med mamma om varit alla fina minnen vi har och att jag är ledsen att hon inte är här längre så vi kan få fler fina minnen, att jag saknar henne. Men det är en stor del jag inte vågat prata om med henne förut och det är allt det där olösta. Sånt som jag kanske är arg för. Sånt som varit menat att vi skulle ha pratat om tillsammans idag, om hon hade varit i livet. Jag har inte vågat prata om detta förut då det känts, fortfarande känns, som om jag sårar henne. Som att jag trampar på det minne jag har av henne.
Det jag jobbar med nu är att lära mig att det är Okej. Det är okej att minnas det bra men också det dåliga. Och även om hon inte är här fysiskt så kan jag prata med henne om allt det vi inte hann prata om i alla fall. För jag tror att hon ändå är här fortfarande, på något sätt, på något plan.
Hon var inte en perfekt människa(det finns det ingen som är) men trots det så kanske hon var en perfekt mamma för mig. En perfekt mamma som gjorde sina misstag. Och dem har jag rätt att vara arg på. Även om hon inte är här.
Men för att jag blockerat dessa tankar och känslor så länge så är dem otroligt svåra att ta fram. A förklarar det som så att min reptilhjärna har blivit programmerad under all denna tid att inte låta dessa känslor och tankar komma fram. Så varje gång jag försöker så hindrar reptilhjärnan mig ifrån detta. Det är som en våg av smärta sköljs över mig, jag börjar gråta, hela kroppen skriker "NEJ,NEJ,NEJ VAD HÅLLER DU PÅ MED??!!".
Men efteråt när lite, även om det bara är just lite, lite, kommit ut så känns det mycket bättre. Och tyngden utav allt det där olösta känns lite lättare att bära på. Men det är en lång väg kvar och många, många mer samtal. Men mitt mål är att så småning om kunna prata om mamma, till mamma, på gott och ont, och inte behöva överrumplas av ett känslohav som min reptilhjärna sätter in som motstånd för det.
Vad underbart det skulle vara. Att kunna bara prata om mamma, utan krokodiltårar. Tårar är fortfarande Okej såklart. Men det skulle vara skönt att inte behöva kämpa emot den där hejdlösa gråten som så ofta kommer och gör så ont och inte går att stoppa.
Älskar dig fina, underbar, vackra, starka, coola mamma <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar