Bilden ovan hittade jag på Evelinas Blogg som är en utav mina favorit bloggare. Hon har mycket klokt i sin blogg och är en jätte duktig fotograf.
Och det som står på denna sida i bilden ovan stämmer så otroligt överrens med mig. Det är liksom jag i ett nötskal.
Det var så det var i början av sorgen, det var så mycket som kom ut. Det bara kom och kom och kom och tog aldrig slut och det gjorde så otroligt ont. Det var då jag började försöka kontrollera det som kom ut. Eller snarare jag försökte så mycket jag kunde för att "hålla stängt". Och nu är det så svårt att öppna upp. Och ännu jobbigare är det när jag väl lyckats öppna, vilket inte är ofta, då är det så svårt för mig att vara sårbar och bara släppa ut allt. Det är som om jag har försökt kontrollera så länge så nu sker det per automatik.
Det är som jag har en kista inom mig där sorgen är inlåst och jag har en liten farbror som vaktar kistan. När jag väl lyckats komma förbi gubben och fått upp det där tunga, otypliga låset och locket så kommer han springades och stänger det igen och säger "Men du har ju anställt mig för att hålla den här stängd vad som än händer!".
Jag måste försöka avskeda den där gamla gubstrutten, men han är en envis en!
Imorgon ska jag och moster L till Täby kyrka.
Jag är inte religös men jag skulle säga att jag är troende. Jag tror på "något större". Vetenskaps männen kan inte förklara allt och jag tror inte att det abrupt bara tar slut när man dör jag tror man fortsätter till någonting annat. Om det är nangijala, rymden, en annan planet eller tillbaka till jorden som i en annan form det vet jag inte och hur ska någon någonsin kunna vet det säkert? Jag kan också komma på mig själv med att prata till någon där uppe/där ute och ibland kan jag kalla denna någon för gud. Och någon gång ibland, mer sällan än vad jag skulle vilja så går jag till kyrkan, mest för att jag tycker att det är en fridfull plats och för att jag finner det tröstande att få tända ett ljus för dem jag saknar. Men mycket längre än så går inte min "tro" och jag är rätt nöjd med det.
Men i alla fall, imorgon ska vi till Täby Kyrka, för att tända ljus och plantera en blomma på Mammas dotter Nicoles grav(hon skulle varit en 4 år äldre halvstorasyster till mig men hon gick bort innan hon var fyllda 3 så jag fick aldrig träffa henne).
Det var i denna kyrka begravningen för mamma hölls och senaste gången jag var där var för just mammas begravning så det kommer nog bli ganska tugnt att gå dit. Så jag är glad att L följer med. Jag försökte åka dit här om dagen men bilen ville inte svänge in på den vägen så jag fortsatte bara åka.
Men även om det kommer bli väldigt jobbigt så ser jag mycket ifram emot det. Det var längesen jag var i en kyrka också. Senast gången var i Brisbane i Australien.
Här nedan har vi tre glada tjejer bland 18500 andra glada tjejer som alla var redo att springa Vårruset i tisdags!
Det är en så otroligt häftig grej att springa med så många människor, pulsen och känslan ibland alla människor är så otroligt härlig!
Jag var riktigt nöjd med min tid. Kommer inte ihåg vad den var förra gången men det var över 30 min i alla fall och i år sprang jag på 29.25 ungefär! Inte mycket men något! Nästa år blir det ett nytt försök att slå - Mig! Den ända jag någonsin tävlar mot. Och så borde det vara för alla!
Och det som står på denna sida i bilden ovan stämmer så otroligt överrens med mig. Det är liksom jag i ett nötskal.
Det var så det var i början av sorgen, det var så mycket som kom ut. Det bara kom och kom och kom och tog aldrig slut och det gjorde så otroligt ont. Det var då jag började försöka kontrollera det som kom ut. Eller snarare jag försökte så mycket jag kunde för att "hålla stängt". Och nu är det så svårt att öppna upp. Och ännu jobbigare är det när jag väl lyckats öppna, vilket inte är ofta, då är det så svårt för mig att vara sårbar och bara släppa ut allt. Det är som om jag har försökt kontrollera så länge så nu sker det per automatik.
Det är som jag har en kista inom mig där sorgen är inlåst och jag har en liten farbror som vaktar kistan. När jag väl lyckats komma förbi gubben och fått upp det där tunga, otypliga låset och locket så kommer han springades och stänger det igen och säger "Men du har ju anställt mig för att hålla den här stängd vad som än händer!".
Jag måste försöka avskeda den där gamla gubstrutten, men han är en envis en!
Imorgon ska jag och moster L till Täby kyrka.
Jag är inte religös men jag skulle säga att jag är troende. Jag tror på "något större". Vetenskaps männen kan inte förklara allt och jag tror inte att det abrupt bara tar slut när man dör jag tror man fortsätter till någonting annat. Om det är nangijala, rymden, en annan planet eller tillbaka till jorden som i en annan form det vet jag inte och hur ska någon någonsin kunna vet det säkert? Jag kan också komma på mig själv med att prata till någon där uppe/där ute och ibland kan jag kalla denna någon för gud. Och någon gång ibland, mer sällan än vad jag skulle vilja så går jag till kyrkan, mest för att jag tycker att det är en fridfull plats och för att jag finner det tröstande att få tända ett ljus för dem jag saknar. Men mycket längre än så går inte min "tro" och jag är rätt nöjd med det.
Men i alla fall, imorgon ska vi till Täby Kyrka, för att tända ljus och plantera en blomma på Mammas dotter Nicoles grav(hon skulle varit en 4 år äldre halvstorasyster till mig men hon gick bort innan hon var fyllda 3 så jag fick aldrig träffa henne).
Det var i denna kyrka begravningen för mamma hölls och senaste gången jag var där var för just mammas begravning så det kommer nog bli ganska tugnt att gå dit. Så jag är glad att L följer med. Jag försökte åka dit här om dagen men bilen ville inte svänge in på den vägen så jag fortsatte bara åka.
Men även om det kommer bli väldigt jobbigt så ser jag mycket ifram emot det. Det var längesen jag var i en kyrka också. Senast gången var i Brisbane i Australien.
Här nedan har vi tre glada tjejer bland 18500 andra glada tjejer som alla var redo att springa Vårruset i tisdags!
Det är en så otroligt häftig grej att springa med så många människor, pulsen och känslan ibland alla människor är så otroligt härlig!
Jag var riktigt nöjd med min tid. Kommer inte ihåg vad den var förra gången men det var över 30 min i alla fall och i år sprang jag på 29.25 ungefär! Inte mycket men något! Nästa år blir det ett nytt försök att slå - Mig! Den ända jag någonsin tävlar mot. Och så borde det vara för alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar