Minnet - "Spela Låååten!!" .

I bilen på väg till provtagningen idag så spelades "I'm yours" på radion utav Jason Mraz. Är så glad att den inte är en lika stor radio plåga idag som den har varit. Men inte för att jag inte tycker om den, tvärt om, tycker väldigt mycket om den och den har en väldigt speciell betydelse för mig, men den har spelats sönder så himla mycket på radion senaste åren.
"I'm yours" var en av mammas favorit låtar. När vi bodde i vår lägenhet i Vaxholm, jag, mamma och lillebror Viktor, så hade hon sitt skrivbord i vardagsrummet och jag mitt skrivbord i mitt rum precis intill. Hon brukade tvinga mig att ha min dörr öppen och spela musik som hon gilla på min dator, för hon fattade aldrig riktigt hur hon skulle få till det med musik på sin dator.
Jag tyckte såklart detta var jätte irriterande då, jag var 17-18, och ville ju helst sitta med dörren stängd och pyssla med mitt eget utan att morsan störde liksom. Men snäll dotra som jag kunde vara, ibland, så satt jag där med dörren öppen och spelade musik som jag trodde kunde passa morsans öron. Men efter ett par låtar som hon nöjt sig med så kom alltid det oundvikliga "Lippa, Lippa, spela låååten!!". Hon kunde aldrig komma ihåg vad den hette, men jag behövde aldrig klura för "låååten!!" var alltid "I'm yours".
Sista tiden när mamma var sjuk så låg hon på ett ställe som heter Bylegård, ett boende som är väldigt bra på palliativ vård och dem gav mamma otroligt god vård och tog otroligt bra hand om oss anhöriga. Kommer inte ihåg precis hur lång tid men jag kan tänka mig att hon låg där 2-3 månader, innan det låg hon på Danderyds sjukhus 3-4 månader kanske(som sagt det här med tiden när mamma var sjuk har jag absolut inget grepp om), i alla fall låg hon där tills hon gick bort den 3e oktober 2008.
Jag och min morbror hade varit där ett par nätter tillsammas, för dem hade sagt till oss att hon kunde gå när som helst, andra personer hade kommit och gått i dessa dagar. Den 3e oktober så var nästan vi alla där, jag, morbror P, pappa, lillebror och jag tror även morbror J och fru K var där. Vi hade alla suttit på hennes rum, tillsammans eller var för sig, för att säga ett par ord eller bara vara, det sista vi kunde.
Jag hade precis varit inne hos mamma, suttit och hållit handen, klappat på kinden, på håret, pussat på henne, sagt några ord, men tyckte inte orden räckte riktigt till, så jag spelade hennes låt, vår låt, "I'm yours" på telefonen och höll henne i handen och hoppades så innerligt på att hon kände att jag var där och hur mycket jag älskade henne/älskar henne.
Sen behövde jag en paus, det här va på tiden jag var rökare, så jag gick ut på framsidan och tog ett bloss och ringde C, tror jag, kommer inte ihåg vad jag sa dock. När jag kom in, tror jag det var pappa, som kom fram och sa att nu hade hon gått. Hon gick när ingen var inne hos hon och jag tror nästan hon valde det så.

Jag kunde inte lyssna på "I'm yours" över huvud taget ett långt tag efter och det här var under tiden den VAR en stor radio plåga, så fick springa ut ur butiker och slå av radio spelare vid flera tillfällen. Allt eftersom tiden gick så blev det lättare att höra den men först med följd av krokodil tårar men de blev mindre och mindre även de med tiden.
Idag lyssnar jag på den ibland och ler, sjunger med och föreställer oss där i lägenheten, jag sittandes på mitt rum och mamma i vardagsrummet och båda sjunger vi med i vår vackraste falsett.

Nålstickarns rädsla .

Kanske lite obscene bild nedan, men så får det bli. Lite roligt, skulle ta ett prov för att testa utifall jag har en grej idag(vi kan säga att det var om jag är laktosintolerant, inget farligare än så var det i alla fall).
I vilket fall, det som var roligt var att när jag satt och snacka med min nålstickare precis innan action så berättade jag att det var lite roligt att vara "patienten" eftersom jag jobbar som undersköterska och tar själv prover dagligen. Då blev hon lite nervös, tog snabbt på sig handskar och skoja med att "ja det är ju så lätt att vara slarvig med dem, du vet ju hur det är" och sabbade första sticket och sen var hon jätte fumlig och tappa grejer innan hon lyckades med att ta provet under andra stickningen.
Jag är inte alls nål rädd eller tycker det gör så värst ont och jag vet hur nervöst det är att vara "nålstickaren" och när det inte går helt smidigt, så jag satt och lugna henne medans jag blev pickad på som en nåldyna. Som sagt lustig situation, men nyttigt att vara patienten ibland och påminnas hur det faktiskt kan vara.

Att släppa kontrollen .

Jag tänkte jag skulle kika igenom min blogg, i gamla inlägg och se hur jag reflekterade i bloggen förut. Detta upptäckte jag. Att den 2 maj, dagen efter att mamma först åkte in till sjukhuset och innan vi viste vad det var för fel, lade jag upp ett inlägg med den här bilden och texten "Krya på dig mamma kom hem snart". Nästa inlägg var i januari, 9 månader senare, 3 månader efter att mamma gick bort.

Men det jag skrev i bloggen efter är bara vardagliga saker "idag har jag jobbat, tränat, träffat kompisar etc". Inget om hur ledsen jag var, eller något om det mörka, bottenlösa hål jag föll djupare och djupare ned i.

Jag kommer inte ihåg hur jag tänkte kring bloggen då, om jag valde att inte skriva om dessa saker eller om jag förnekade dem så pass mycket att jag inte hade kunnat skriva om dem även om jag hade velat.

I maj, ungefär 6 månader efter att mamma gick bort skrev jag något i stil med "jag har gått in i någonslags djupare förnekelse än förut och kanske borde jag försöka ta mig ur den, men det känns så bra, jag mår så bra att jag låter mig själv stanna i den ett tag till". Tänk om jag fortfarande är kvar i den?

Som jag sa till Cissi när jag prata med henne idag "Jag tror inte jag låtit mig själv vara Riktigt ledsen, tror inte jag blottat mig helt för sorgen, förlusten och saknaden."

Kan det vara så att jag inte riktigt insett?

Det har gjort så ont när jag snuddat vid dessa känslor så att istället för att släppa ut dem, släppa kontrollen om dem, så tror jag att det blivit en vana för mig att alltid försöka behålla kontrollen. Som om jag vore en kastrull. När locket öppnats, frivilligt eller ofrivilligt för att kastrullen varit för full(vilket inte varit ovanligt), och det börjar pysa ut känslor så har jag bara låtit dem pysa ut tillräckligt för att kunna sätta på locket igen och gärna det så fort som möjligt.

Dags att släppa kontrollen?

Bad luck .

Denna kom idag! Nummerlappen som jag ska bära under vårruset nästa vecka! Och i sällskap med denna kom en "fotskada", woho! Har glidit runt på en longboard senaste tiden och det har tydligen inte varit bra för min fot för idag fick jag jätte ont. Perfekt tajming. Men men, en vecka kvar till vårruset. Kan inte, inte fortsätta springa. Vila kan jag göra efter! Typ.
Jag veet, detta är säkert ett uruselt resonemang. Jag borde låta bli och springa och vila tills den blir bra. Men tycker Det är svårare än att pusha mig själv tills foten ramlar av. To be continued.

Första mötet .

Hur gick det hos kuratorn?
Ja, vad ska jag säga. Att det gick bra? Vad menas med bra?
Jag satt och grina i 45 minuter. Och det var väl bra förmodar jag. Det behöver ju komma ut. Alla tårar jag stängt inne så länge. Så länge har locket legat på och nu när det lyfts av och alla känslor bubblar över så är det som en explosion. Det är så mycket känslor och jag kan inte kontrollera dem. Men det är väl just det, det kanske inte är meningen att jag ska kunna kontrollera dem. Men det är vad jag har försökt göra all denna tid. Försökt kontrollera mina känslor, hålla dem i koppel och bara låta dem gå så långt som jag själv vill. Fast det kanske har funnits behov att ha släppt iväg dem mycket, mycket längre.
Men min slutsats är väl den att det var ett bra samtal på det vis att jag inte helt ogillade damen i fråga, rätt ironiskt faktiskt så tyckte jag att hon påminde lite om mamma i utseendet.
Men det kommer nog ta ett par möten med henne innan jag bestämmer mig riktigt vad jag tycker om henne. Men träffa henne igen ska jag göra i alla fall, om två veckor.

Hon ställde en del frågor som jag kommer reflektera över tills nästa samtal. Frågor som kändes rätt självklara att jag skulle redan ha ställt till mig själv men som jag inte hade några konkreta svar på.
"Vad är det som gör dig ledsen, vad utlöser tårarna?" ja, altså, mina mamma är död, det gör mig ledsen, att tänka på att mamma inte är här, men utöver det kan jag inte ge något mer beskrivande svar.
"Vad saknar du med din mamma?" ja, igen, mamma är död, jag saknar att hon inte är här, det är vad jag saknar mest med henne, men jag har svårt att ge några detaljer om henne som jag saknar.
Jag har svårt att gå djupare i frågor, har inte riktigt försökt det innan. Jag har inte riktigt dykt ner i dem, för jag har blivit ledsen när jag börjat tänka på henne, så då för att försöka kontrollera har jag inte gått längre än att bara snudda vid tanken av henne.

Något annat hon fråga var om jag har någon plats att gå till, en plats där jag kan prata med mamma. Och nej, det har jag inte. Det har hänt vid ett par tillfällen att jag pratat till mamma i tankarna, men inte riktigt, inte försökt på riktigt att prata Till henne. Och det har hänt vid några tillfällen att jag åkt ut till Vaxholm för att mamma älskade Vaxholm och jag har känt att det är fint att vara där och tänka lite på henne. Men igen, har inte låtit mig själv riktigt ge mig hän och känna allt det där, all saknad, sorg, ilska, besvikelse eller sagt allt det där jag vill säga till henne nu som jag inte hann säga då.

Så det var första mötet, nu vill jag försöka dyka och se hur djupt jag kan komma utan att drunkna i detta hav utav outforskade känslor.

Här är jag .

Jag heter Filippa, är 22 år gammal och jag är trasig. Jag gick sönder när min mamma för 3 och ett halvt år sedan togs ifrån mig utav cancern som angrep hennes mage och kropp.
Jag föll ihop och i bitar och det tog mig lång tid att komma upp på fötterna igen. Men tack vare min underbara familj, mina morbröder och deras fruar, mina kusiner och min fina vän Cecilia gjorde jag just det, jag ställde mig upp igen. Men det var bara en början. Jag hade tagit mig igenom det allra värsta, den mest outhärdliga smärtan, men det fanns fortfarande mycket att gå igenom, mycket bearbetande kvar att göra. Men då åkte jag till Australien och under ett år var jag inte Filippa som är trasig och som går igenom ett sorgearbete. Jag var bara Filippa.
Ingen jag träffade viste om mitt bagage och jag berättade inte för många om det heller. Det var som om jag hamnat i en ny kropp och jag kunde pausa allt det andra. Det var som om att vara på semester från mig själv och mitt helvete.
Men med tiden kände jag att det började komma ikapp. Allt efter som att tiden gick började jag känna mig mer och mer likgiltig. Likgiltig inför mina egna känslor, inget kändes som det borde göra jag kunde inte riktigt ta till mig saker. Glädje, lycka, ilska, sorg, mina känslor kändes inte, känns inte, till hundra procent, dem känns inte riktigt som mina egna känslor. Jag tror att det är för att jag har lämnat den Filippa som egentligen bär på dessa känslor någonstans där borta i 2011 innan jag tog paus från allt och åkte till Australien. Men nu går det inte längre, nu är det dags att hitta henne igen, hitta mig själv.

Jag ska börja med några grejer för att försöka lyckas med detta.
Min morbror och hans fru har gått igenom, går igenom, något som är så hemskt att det inte går att förstå. Min morbrors fru, en utav de starkaste personer jag vet, skriver en blogg igenom allt detta. Och det har inspirerat mig till att göra detsamma. Jag har haft min blogg igenom allt, men inte vågat blotta mig helt i den förut. Men jag vill göra det nu, för jag vet att det kommer hjälpa. Det hjälper att släppa ut, dem gångerna jag gjorde det tidigare har jag känt det, nu vill släppa ut så mycket jag kan. Så tack Karin för att du inspirerar mig till att göra detta, till att ta tag i mig själv.
En andra sak är att jag vill börja prata med någon professionell. Jag ska träffa en kurator imorgon. Jag är nervös och rädd men förväntansfull på samma gång. Vi får se hur det går.

Så här har ni det, här är jag, på riktigt. Filippa, 22 år, trasig, utan mamma. Efter 3 och ett halvt år ska jag nu försöka börja sätta ihop bitarna utav mig själv. Det kommer ta tid och en jävla massa plåster och det kommer inte bli snyggt eller ske utan smärta. Men jag är beredd på att göra jobbet. För mamma, för mamma vill jag göra detta.

Mamma, jag älskar dig, jag saknar dig så.

Memories are all we have now .

A few days ago me and my best friend had a night of beer tasting and reminiscing. We sat for one hour just watching old photos and talking about those memories. One photo was this one below on the two of us, from july 2007. Not much has changed huh?

This summer we've known each other for 5 years, that's pretty crazy. It feels like we've known each other for a life time, all the stuff we've dona and gone through together.
LOVE



I am my worst critic, really. Nothing I ever do is good enough for me. I'm so bad on commending myself. Instead I just put all this unnecessary energi on beating myself up for not doing well enough. Why is it so hard to look into the mirror and say "Hey, you are gorgeous, you are amazing, you are smart, you've done so well etc." (Even as I write theese words I cringe becouse the words doens't sound right) I need to work on this. And you, who ever's reading this (not really wanting to sound like a "self help" adviser or something now but) do this for yourself and for me, next time you look into the mirror, instead of thinking anything negative at all, say 3 good thing about yourself. You do this and I'll try and do the same.

Motivation .

Someone once told me "You won't get motivation to work out by not working out" so I've learned I just have to get off my bum and do it! And I reckon it's when I have the least motivation befor I work out I feel the absolute best about myself afterwards! I sort of make myself proud!

Today I felt like doing nothing, so I did nothing for a good couple of hours. But then I picked my ass off the couch, got my running gear on and took off.
And I did 5 km 2 minuts faster then I did 4 weeks ago!

You can't stop the waves.

But you can learn how to surf.

Limited.

I want to be and do a lot of things. I want to be a great friend, daughter and sister. I want to be inspiring, want to do great things for people, I want to help out. Help those people who's going through the tuff stuff I went through, still going through. I want to help people with the loneliness that can feel almost to hard to bare.  I want to be strong, brave, a port in the storm. But for so long I've been a prisoner of my own hell. It's like my feelings no longer belong to me. Instead it's like I'm borrowing them and I can't really understand them because they're not originally from me. I'm not sure how to get the control back, the balance and as long  as its like this I feel so limited.

The bad is much to much.

"bad stuff happens to people, that's just a part of life" "it seems like a pretty big part" "that's why you have to believe that life is more than the sum of its parts" From the movie United states of Lealand

15 things to give up.

Take time to read this, you wont be sorry.

http://www.purposefairy.com/3308/15-things-you-should-give-up-in-order-to-be-happy/

Real life.

A memory #1

we're sitting under colonels tent, maybe hiding out from the sun for bit. Or maybe it's night time and we're hiding out from the crowd around the camp fire. It's the usual crew Xtina, Xara, brother Devon, Baba and me. Maybe a few others or a few less but theses ones always popes up once or twice while we're sat here, which is most of the time.

So what did we do while sat there? Nothing special, just talking shit about life and listen to music while having a few beers and stuff. It was the best of times, doing nothing at all but hanging out. Life was that simple, that easy, that great. But all good things have to come to an end, so I've heard. My question is "why"!?

The thing I miss the most when back home, besides the surfing, is the thing I think I took the most for granted while in Oz. How extremely easy it was to hang out. It was just so effortless. When we didn't have anything to do we did something together even if that something was doing nothing it was still great. Back home we have to plan weeks ahead to get togeather, it sucks to be honest.

In my dreams .

I knew I was going to miss it, I knew it and I tried to do it as often as I could and cherice it everytime. But now, back home, all I can think of is surfing. I've tried so many different sports in my life and ofcourse I have to fall in love with the one I can't do here in Sweden.
Maybe, hopefully, if dreams come true, in the future I'll find a way to work it into my life. And in my dreams that would be more then just a surf vacation for a week once a year…
If you want something bad enough, dreams could come true right?

Remeniscing .

http://www.youtube.com/watch?v=2H5QXetIRm0

Real life .

Life's quite different since the last post, six months ago.
I'm back home, since a month. And I've managed to sort my self out a bit. I'm back working at the hospital, I'm starting school next week and I've started to run again. It feels good to have sorted some stuff out but at the same time it's a bit scary. I've been back a month, it feels like a year. Australia, the people, the surfing, it all feels so long ago. I don't want to be bitter and I don't think I am. It's just, it's scary being back. It's going to take time to adapt. I have to get into the rutines again. Haha, but instead of doing that I'm just hiding on the sofa, watching greys anatomy, not thinking about life at all. Either that or I'm dreaming about being back on the beach and on the waves again.
I wonder how long it's going to take. Til I'm readjusted and functioning properly in real life again, if I ever will?

I'm well happy to be back with my people though! xxx

Loving life ,

I'm on such a high right now. Life is treating me pretty fucking awesome. Yesterday I had a day off, I had two great surf sessions and two great hours on the beach taking photos of some of the surf coaches here, that's like ridiculously great surfers. Fell asleep at 9, totally high on life and knackered from a great day. Life <3



Morgan Dittman surfing.


Jesse Dittman surfing.




Carl Boucher



Reese surfing.

Jimmy surfing.





Fletcher Carney surfing.

Seize it .

Take a breath & seize it, seize the surroundings, the air, the smells, the beauty of it all, of being right here.
Sometimes I forget, sometimes I'm ashamed because I forget how fucking lucky I am. Somedays I want to smack myself in the head and say "Hey ! Stop moping about shit and open your eyes, you don't get another experience like this !"

I do love it here, so, so much. I love waking up in the morning and go and have a served breakfast and after go and have a surf check from the bridge and then get in a wetsuit and go for a surf, whatever the conditions are, because even if it's kind of shit waves, it's always great to get out there, even just for a paddle, I love how the ocean makes you feel. When you get out in the water everything else just goes away, it's you, the waves & your board, there is nothing better.

It's Opossum .

So in one month my second Spot X era is coming to an end and that will probably be the last goodbye to this place, don't think I'm going to return anytime soon, pretty sad, but the good times has been many.
So my second time here hasn't been anything like the first time, and ofcourse I didn't expect that, I expected it to be different, but not like this.
As a friend said the other day "You allready had your crew here once" and even if there's some really cool people here now, I can't help but to compare to the crew we had back in the days and how much more it felt as a family back then. I love the guys here I do and I still love this place, but it's time to move on. My Spot X time is out, I realized that now.

So next month it's my birthday the 24th then there's a festival at the camp from the 25th to the 27th and I'm leaving the 27th to go to Yamba once again ! Staying there for like 2 and a half week, then down to Sydney, see Lee again and probably the last time befor I'm flying out. After Sydney I'm going down to Melbourne to spend christmas and new years there with Cissi and some friends. Then around the 23 of jan we're flying to Bali to meet up with Charlotta, I'm so excited !! Can't belive the time has gone by so fast, only 3 months left in Australia and in like 4-5 months I'll be back home ! Crazy ! But am excited too to meet everyone back home again !

L o v e .