Ett helt år.
Hur fungerar det. Igår var vi där, i den byggnaden, med dem känslorna den dagen. Och snart har det gått ett år. Här står vi i ett nytt rum som vi inte känner igen.
Jag har ingen aning om hur jag ska ta mig vidare. Vissa tycker kanske att jag har gjort det, men det känns fortfarande som jag står kvar på samma plats.
Dimman som bildades i och runt mitt huvud har inte försvunnit, kanske tunnats ut en aning, men i högsta grad fortfarande kvar.
Jag vill ta mig vidare. Vill göra mer, vara mer.
Stannar jag kvar för länge på den här platsen så tror jag att jag kommer fastna, kanske har jag redan gjort det. Nej, dags att gå vidare.
3 Saker jag vill ta mig i kragen till att göra:
Fixa körkortet. I full gång!
Studera. Jag vill plugga till undersköterska.
Skriva en bok. Detta skulle ta tid och mycket jobb. Men det jag upplevt i min situation är att det inte är mycket som tröstar. Det ända sättet jag funnit lite tröst är i andras sorg, låter besynnerligt kanske. Men det är lättare att vara ledsen å andras vägnar än ens egen. Och det är lättare att tröstas för andras sorg, såklart.
Att läsa om andras upplevelser om andras historia kan ge så mycket. Det kan ge en styrka, hopp. Det kan ge en stund att vara ledsen och gråta, vilket kan vara svårt att ge sig själv. Det vill jag göra. Spotta ut mig min historia för andra att läsa, främst för de som förlorat en när och kär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar