Hösten är här och det är så otroligt vackert. Men jag kan inte riktigt njuta utav det. Är så trött på att gå och trampa i samma spår, i samma vardag. Gå till jobbet som jag är så otroligt trött på, samma fritidssysslor som alltid och festa på helgerna som vi alltid gjort . Alla de rutiner som jag förut varit nöjd med känns nu så otillräckliga. Sedan jag kom hem från Australien har jag känt mig så felplacerad. "Vad gör jag i denna ytliga storstad där människor springer på led". Förstå mig rätt nu, jag avundas människor som trivs här och som känner lycka i sina liv och tillvaron här. Och det är absolut inget fel med det och jag tycker inte mindre om dessa människor bara för att jag inte trivs längre. Jag hör inte hemma här längre. Det är min känsla. När jag var i Varberg i helgen kände jag mig "hemma". Det kändes som rätt plats för mig. En liten stad, nära havet där det finns möjlighet att surfa! Jag tycker inte man ska klaga utan man ska göra någonting åt det man är missnöjd med. Förhoppningsvis har jag gjort något nu och då tycker jag att jag kan dela med mig utav det jag är missnöjd med. Det är nämligen så att jag har sökt en skola där nere. Inget är säkert, jag får reda på kring jul om jag kommit in. Och om jag kommer in så är det inte ens säkert att jag börjar. Men jag hoppas, hoppas, hoppas.
Tittar man ut genom vårat köksfönster här hemma är det så här vackert. Varför kan inte detta inspirera mig??
Kåsa, Varberg i helgen. Paradis.
Första gången i svarta vatten. Helt nöjd tjej, trots kylan.
Utsikten från skolans matsal. Tråkig eller hur?
Med min fina nya kärlek.
